Castlevania: Nocturne

Recension: Castlevania: Nocturne (säsong 1)

Netflix imponerade med sina fyra "Castlevania"-säsonger mellan 2017–2021 och med "Castlevania: Nocturne" tar man vid där man slutade – spinoff-serien håller snudd på samma höga nivå som sin föregångare.

Den här recensionen hade kunnat skrivas på en mening: Uppskattade du Netflix animerade Castlevania-serie kommer Castlevania: Nocturne inte att göra dig besviken. Svårare än så är det egentligen inte. Det krävs en specifik smak för att uppskatta den här typen av animerad serie, men tillhör du den kategorin är Castlevania: Nocturne suverän underhållning.

Nocturne kanske är aningen mer trögstartad än sin föregångare på Netflix, men när sista avsnittet går i mål har du tagits med på ett skickligt berättat äventyr som ger dig rejält med mersmak. När eftertexterna börjar rulla är tanden sedan länge blodad och man vill bara ha mer, mer, mer.

Castlevania med franska revolutionen som kuliss

Drygt 300 år framåt i tiden från händelserna i Castlevania (2017–2021) introduceras vi för en ung Richter Belmont, som flytt till Frankrike från den nya världen och nu är den förmodade sista levande ättlingen i Belmont-klanen. Runt honom rasar den franska revolutionen, som här kompliceras av att aristokraterna allierat sig med vampyrer. Med hjälp av en häxa som flytt slaveriet i Karibien, tar Richter upp kampen mot en blod- och makttörstande vampyr som titulerat sig som sitt släktes Messias. Och givetvis spelar kyrkan och dess hyckleri en betydande roll i serien även denna gång.

Den trefaldigt sekellånga förflyttningen i tid från Castlevania till trots är mycket sig likt i Nocturne, med en Belmont på fronten i kampen mot mörkrets varelser. Franska revolutionen utgör dessutom en spännande backdrop som adderar ytterligare dimensioner till skildringen av ojämn maktfördelning och den tematik av darwinism som genomsyrar Castlevania-franchisen.

Castlevania: Nocturne är precis så gripande, läcker, rå och stilsäker som vi hade hoppats.

Oöverträffat fokus på det som betyder något

Trots att Warren Ellis, skaparen och manusförfattaren bakom Castlevania, inte har skrivit ett ord för Nocturne glänser denna spinoff på samma sätt som sin föregångare. En av de stora styrkorna med den här franchisen är nämligen förmågan att berätta stora historier på relativt kort tid. Med ett närmast oöverträffat fokus på det som betyder något – i första hand karaktärerna med deras tillhörande drivkrafter och rädslor – lyckas man engagera med berättelser som i andra sammanhang hade kunnat upplevts som stressade.

I Castlevania: Nocturne lyckas man alltså berättarmässigt (precis som i Castlevania) åstadkomma mycket med små medel. Något som dessutom är en perfekt parallell till animationen, som på något sätt lyckas upplevas som sparsmakad och detaljrik på samma gång. Återigen tror jag det bottnar i laserfokuset på det viktiga. Relativt statiska ögonblick fylls med hjärtskärande gestaltningar av reaktioner som säger långt mer än tusen ord, och som bryts av med stundtals lysande action.

Ibland (nästan alltid) stämmer det faktiskt att "less is more", och det är Castlevania: Nocturne ett bevis på.

Den här typen av recension är lite av "preaching to the choir", då innehållet i serien som sagt kommer att tilltala alla som uppskattade föregångaren på Netflix, med eller utan mina lovord. Och ser man inte det tilltalande handlar det nog snarare om hur mottaglig man är för den här typen av animerad serie. Hur som helst är det en imponerande skapelse.

"Castlevania: Nocturne" finns nu att streama på Netflix.