Recension: Pulse (säsong 1) – intensivt sjukhusdrama på Netflix

Netflix ger sig in i den medicinska dramagenren med Pulse, en serie som mixar livshotande ingrepp med intriger och relationer. Skapad av Zoe Robyn och producerad av Carlton Cuse (Lost), utspelar sig serien på Maguire Hospital i Miami, där ett gäng unga läkare försöker navigera mellan akutfall och intriger i personalrummet. Pulse lider av en osäker narrativ struktur och en ojämn karaktärsutveckling.

En stormig start och en osäker riktning

Serien kastar oss direkt in i kaoset när en orkan närmar sig Miami. Danny Simms (Will Fitzgerald), får plötsligt en befordran efter att ha anmält sin chef och hemliga älskare, överläkaren Xander (Colin Woodell), för olämpligt beteende. Trots Xanders avstängning tvingas de arbeta tillsammans en sista natt under sjukhusets lockdown. Men istället för att gradvis introducera karaktärerna och sjukhusets dynamik, hoppar Pulse rakt in i en storm av relationer och dramatik utan att ge tittarna en stabil grund att stå på.

De första avsnitten utspelar sig under en enda 24-timmarsperiod, vilket ger en intensiv och rörig inledning där det är svårt att förstå vilka dessa läkare är och hur de förhåller sig till varandra. Först i säsongens andra halva börjar karaktärerna få mer djup.

Skådespel och karaktärer – lovande men ofullständiga

Will Fitzgerald gör ett stabilt jobb som Danny, även om karaktären till en början känns svår att engagera sig i. Colin Woodell ger Xander en viss komplexitet, men deras relation känns mer forcerad än engagerande. Övriga karaktärer pendlar mellan att vara fängslande och stereotypa.

En detalj för fans av sjukhusserier att notera: Danny bär en scrub hat med båtar på – en subtil blinkning till Derek Shepherd i Grey’s Anatomy, även om mönstret skiljer sig en aning.

Visuellt starkt men narrativt spretigt

Det visuella i ”Pulse” är en av seriens styrkor. Miamimiljön ger serien en fräsch och livfull estetik, och de medicinska scenerna är ofta väl iscensatta och känns autentiska. Däremot är tempot ojämnt – vissa avsnitt är fyllda av intensiv action och emotionell laddning, medan andra fastnar i utdragna konversationer som inte riktigt för handlingen framåt.

Den musikaliska inramningen, med en mix av populära låtar och känslosamma montage, påminner starkt om Grey’s Anatomy, där Pulse ibland känns som en ytlig kopia utan samma emotionella slagkraft.

Vad vill ”Pulse” egentligen säga?

Det är tydligt att ”Pulse” försöker belysa både de professionella och personliga utmaningarna inom sjukvården, men serien snubblar på sitt eget upplägg. Istället för att ge en välbalanserad skildring av medicinskt drama och karaktärsutveckling, faller den ofta tillbaka på generiska intriger och överdrivet relationsfokus. De teman den vill utforska – från maktmissbruk till arbetsplatsdynamik – hanteras för ytligt för att lämna ett kraftfullt intryck.

Slutsats – En ojämn men underhållande sjukhusserie

Trots sina brister har ”Pulse” sina stunder. När serien hittar sin rytm – särskilt i senare avsnitt – lyckas den skapa spänning och engagemang. Men det tar för lång tid att komma dit, så det gäller att ha tålamod. För fans av genren kan Pulse fungera, men den når aldrig de höjder som gjort liknande serier till moderna klassiker.

Hela den första säsongen av ”Pulse” finns nu att streama på Netflix.