Blaze

Recension: Blaze (2023)

Filmtopps Sebastian Hansson har sett en imponerande långfilmsdebut av australiensiskan Del Kathryn Barlow. I "Blaze" blandas trauman med sprudlande fantasi – och en papier-maché-drake.

Australiensiska Del Kathryn Barlow ska ha en applåd för sin självsäkra långfilmsdebut Blaze som hade svensk premiär på Göteborg filmfestival. Sällan har en debut genomsyrats av en så tydlig och egen vision, som dock inte kan sägas vara för alla. Titta bara på Rotten Tomatoes där filmen i skrivande stund har 94 procent positiva kritikerrecensioner men färre än 40 procent från sidans besökare.

Verklighetsflykt i glitter och papier-maché

Filmen handlar om 12-åriga Blaze som blir vittne till en fruktansvärd våldtäkt. I det trauma som följer söker hon tröst i sin egna fantasivärld full av glitter, krossade körsbär och en morrande papier-maché-drake (Katla från Bröderna Lejonhjärta får se sig besegrad som den bästa kartongdraken). Filmen pendlar mellan drömska sekvenser och det vanliga livet där Blaze försöker gå vidare, men i kampen att sätta dit våldtäktsmannen går hon vilse i de ärr som dådet karvade in i henne. Till sin hjälp har hon terapeuter och sin pappa.

Blaze vill redan från ruta ett etablera vilken slags film den är. Stämningen är tydligt psykedelisk med sina surrealistiskt målande landskap och en snurrande körsbärstunnel. Det är en film där berättelsen är viktigt, men där fokus snarare ligger på att skildra ett plågat sinne, att visualisera känslor, än att ge dig som tittare en klassisk treaktsstruktur. Det här är rå känsla nedkokad i filmform.

Härligt trippy men distraherande urflippat

Jag pendlar fram och tillbaka i mitt intryck av den här modiga debuten. Å ena sidan är berättelsen härligt "trippy" (vem vill inte krama månen till exempel?) och ger en kreativ och (faktiskt) trovärdig bild av hur en tolvårings fantasidjur kan se ut. På så sätt lyckas den visualisera Blaze inre strid. Dessutom är Julia Savage fantastisk i huvudrollen och får gott sällskap av sin pappa, spelad av Simon Baker. Savage bär större delen av filmen på sina axlar och lyckas vara övertygande i både vardagsscenerna och när hon djupdyker i sitt inre, där färger, musik och klippning ibland går bananas.

Allt det är bra men någonstans går Barlow lite vilse i sin egen vision. Filmens fantasiscener är tydligt till för att gestalta Blaze inre tillstånd men tyvärr blir de så urflippade under den andra halvan att de distraherar från filmens emotionella kärna istället för att bidra till den. Synd. Slutet blir därför inte den känslomässiga urladdning som berättelsen förtjänar.

Om du kan ha överseende med "Blaze" potpurri av fantasi kanske du sållar dig mer till kritikernas 94 procent medan jag landar något under. Det fråntar dock inte från faktumet att det här är en kreativ, modig och på många andra sätt imponerande debut av Barlow.

Mer läsning:

• Bästa filmerna 2023
• Allt om Göteborg Film Festival 2023