Willow

Recension: Willow (säsong 1)

Drygt 35 år efter premiären är Warwick Davis tillbaka som Willow i en TV-serie med samma namn. Även om det är ett kärt återseende är Filmtopps Eric Diedrichs besviken på resultatet.

Som många andra såg jag Ron Howards äventyrsklassiker som liten. I snart två decennier har Warwick Davis, som blott var 17 år när filmen släpptes 1988, lobbat för en uppföljare. Nu är den alltså här, men i TV-serieformat – förmodligen av ekonomiska skäl och för att knyta fler abonnenter till Disney+. Inget fel med det, men efter att ha svept samtliga tre förhandsvisningsavsnitt är det rätt tydligt att Jonathan Kasdans manus är alldeles för utdraget för sitt eget bästa. Förvaltandet av den ikoniska värld som George Lucas hjälpte till att måla upp har stora likheter med Disneys fördömda "remake-på-klassiker-projekt" och den nya Star Wars-trilogin, som passande nog Kasdan också var med och utformade.

En ny och självständig prinsessa

Princessbebisen Elora är nu ung vuxen, men var hon är vet endast drottningen. Efter händelserna i filmen har hon förts bort och fostrats i hemlighet, utan vetskap om sin egen, faktiska identitet. I slottet finns istället en annan prinsessa, Kit, som är lika sugen på sin stundande tvångsvigsel som en smörgås är villig att landa med pålägget upp. När ondskan åter gör sig påmind reser hon med ett ungt följe – däribland sin fästmän, en kökspiga och sin bästa vän –  för att hämta Willow, som dragit sig tillbaka och blivit hembyns äldste. Resan dit kantas av många faror men ännu fler millennial-skämt om lata ungdomar med bristande koncentrationsförmåga.

Vi slipper åtminstone bli "fleabagade"

Sedan vi såg honom senast är Willow betydligt säkrare på sin magi, men ligger sömnlös över en rad dåliga beslut han tagit under livets gång. Hans älskade Klaya är inte längre med oss, liksom Madmartigan, som på 80-talet spelades av Val Kilmer i högform. Warwick Davis tillför de nya, allvarliga elementen till sin innan så optimistiska karaktär med övertygelse. Att inte dra paralleller till Mark Hamills fantastiska återkomst som Luke Skywalker i The Last Jedi är närmast oundvikligt. Precis som Hamill är han också seriens stora behållning och än så länge enda anledning att kolla vidare.

På tal om den redan nämnda millennial-viben så kan jag på sätt och vis förstå varför man har valt att försöka föryngra fantasygenren med att plocka in skämt som speglar vår samtid, men det känns löjligt påklistrat och desperat i en värld utan sociala medier, iPhones och Tinderdejter. Tack och lov har man åtminstone inte hoppat på den fruktansvärt uttjatade "titta-in-i-kameran-och-prata-med-publiken"-trenden, som i princip aldrig har fungerat efter att den utfördes med perfektion i Fleabag.

Kanske kommer en genial twist

I det tredje avsnittet sker en mycket märklig anakronism där två kvinnliga, Twin Peaks-skumma "cowboys", helt okommenterat bär jeans och kängor och hugger ved i skogen. Samtidigt som ett kvävt "vad i helvete" yppas blir jag hoppfull – kommer någon snart att skrika "bryt!" för att avslöja att vi egentligen har befunnit oss på en fiktiv inspelning av "Willow" hela tiden? Är allt i själva verket en genial meta-satir där Warrick – i rollen som sig själv – sliter med sin efterlängtade uppföljare i ett sifferstyrt Hollywoodmaskineri? Förmodligen inte, men det skulle förklara så mycket. Jag skulle till och med våga säga att det vore en genial twist. Vi får väl se…

"Willow" har premiär i dag på Disney+.

Mer läsning:

• Nya filmer och serier på Disney+ i december
• 10 tips på miniserier