Recension: Wicked: Part 1 (2024) – slät och långdragen filmatisering

Den kanske största äventyrsklassikern av dem alla – Trollkarlen från Oz – har gjorts i en rad versioner för bioduken. Men nu är det första gången som Wicked tas ut till salongerna. Spinoffen, som bygger på en Broadwaymusikal, utspelar sig många år innan Dorothy sveps med i en tornado för att landa i den magiska Oz-världen, där hon söker efter dess mäktiga trollkarl i hopp om att få komma hem. Längs vägen tvingas Dorothy konfrontera ”Den onda häxan från Väst”.

I Wicked följer vi denna grönhudade antagonist i ung ålder, när hon går under namnet Elphaba, och är en missförstådd kvinna som kämpar med att passa in på sitt nya universitet. När hon blir vän med den populära klasskamraten Galinda (Ariana Grande) förändras allt, och när lärarna dessutom inser hennes magiska potential får hon den unika chansen att träffa självaste trollkarlen från Oz. Han verkar ha stora planer för henne och vad hon ska innebära för hela landets framtid. Men är hans intentioner så goda som de verkar?

Få intressanta karaktärer att följa

"Wicked" är en i grunden spännande och mörk berättelse i det förrädiska Oz-landet. Att Universal, som satsat stort på att väcka liv i klassiska skräckisar, står bakom denna nya filmatisering känns på pappret rätt – alla vet vi att Disney hade gullat ner den för mycket. Men lika sant är det att Universal de senaste åren radat upp missräkningar av stora proportioner, där det främsta skräckexemplet är The Mummy med en Razziebelönad Tom Cruise. Wicked är på alla sätt och vis bättre än flera av Universals snedsteg på sistone, men den sliter fortfarande med att engagera på allvar. 

För att vara den första delen i en stor satsning borde Wicked vara mycket mer världsbyggande än vad den är – det är trots allt första gången som en filmatisering av Wicked går upp på biografer. Och risken är stor att den unga publiken valt bort Trollkarlen från Oz.

Under sin långa speltid lär vi också känna väldigt få intressanta karaktärer och desto färre får vi chansen att bry oss om. Finns det någon jag vill följa? Huvudkaraktären, spelad av Cynthia Erivo, är mest ett offer som saknar karisma och Ariana Grandes ”plastatjej” är inte tillräckligt spännande. Det skulle väl vara deras gemensamma lärare, en stammande get som närmar sig pensionen. När han talar, lyssnar man. Trots att han inte kan uttala det enkla namnet "Galinda". 

Kan en musikal ha för många musiknummer?

Förutom att irritera mig på dess karaktärer, får filmen mig att ställa frågan om det kan bli för många musiknummer i en musikal. Här känns det så. Filmen är helt packad med stora som små nummer, och även om de aldrig är dåliga leder det till att filmen inte hinner uträtta mer än vad den borde göra på sin diaboliskt långa speltid. Det här är ett extremt långsamt äventyr.

Wicked: Part 1 är en allt annat än klockren första film. Den är slät och långdragen, men har tillräckligt många bra delar för att man ska stå ut. Stundvis tittar också det där härliga mörkret som man vill bottna i fram. Ett och annat musikalnummer är dessutom riktigt bra – det som äger rum på skolans bal har precis allt. 

"Wicked: Part 1" har svensk biopremiär på fredag. Nästa år förväntas uppföljaren ha premiär. Förhoppningsvis har den ett mer fokuserat berättande som vill framåt och som utmanar karaktärerna mer.