Ratched

Ratched (säsong 1)

Sarah Paulson och Sophie Okonedo bjuder på två av årets bästa skådspelarinsatser hittills – och motiverar genom det hela prequelseriens blotta existens.

Milos Formans Gökboet (1975), med Jack Nicholson och Louise Fletcher i huvudrollerna, är sedan länge en självklar klassiker i filmhistorien. Med hela fem Oscarsvinster, i de allra största kategorierna, var det nog många som blev förvånade över att TV-skaparen Ryan Murphy (American Horror Story, American Crime Story, Pose, Feud) bestämde sig för att skapa en prequelserie helt och hållet fokuserad kring den (åtminstone i filmen) hemska sjuksyrran Mildred Ratched.

Det kan givetvis debatteras kring huruvida det verkligen ”behövs” en prequelserie till en så otroligt hyllad film, som 45 år efter premiären fortfarande anses vara en av filmhistoriens främsta. Men med en Netflix-budget, Ryan Murphys många prisvinnande serier i bagaget och skådespelerskor som Sarah Paulson, Sharon Stone, Cynthia Nixon, Judy Davis och Sophie Okonedo i några av de största rollerna, så har förväntningarna på stordåd onekligen vuxit sig riktigt starka.

Tillräckligt bra för att kännas motiverad.

Handlingen spolar tillbaka tiden och låter oss lära känna ett gäng anställda och patienter på ett mentalsjukhus i soliga Kalifornien. Av olika anledningar dras Mildred Ratched (Paulson) till just det här mentalsjukhuset och lyckas på ett manipulativt och självsäkert sätt att övertyga chefsläkaren om att anställa henne. Under säsongens gång får vi även se glimtar av Mildreds barndom samt vad hon hade för sig under kriget – och för den som specifikt är ute efter en förklaring till varför hon är som hon är i Gökboet, så får vi ett mer eller mindre övertygande svar på detta.

Lyckligtvis har seriens skapare förstått att det inte bara går att behandla Ratched som en prequelserie till en 45 år gammal film, hur hyllad den än må vara. Under säsongens gång är det mer i form av blinkningar som man flörtar med tittarna som råkar ha Gökboet färskt i minnet. Istället låter man de många talangfulla skådespelerskorna få nästan fritt spelrum i att göra det mesta av sina karaktärer. Sharon Stones hämndlystna karaktär är överdriven på ett underhållande och uppenbart medvetet sätt, precis som att Nixons karaktärsutveckling tycks vara speciellt skriven just för henne.

Paulson, som belönats med både Emmys och Golden Globes för sina roller i Ryan Murphys tidigare serier, gör många gånger ett helt fantastiskt arbete i titelkaraktären. Men det är först efter halva säsongen är avklarad, när Okonedo dyker upp i en roll som en ”galen patient” och fullständigt utklassar alla andras skådespelarinsatser, som serien höjs från en stabil trea till en fyra i betyg.

Det behövdes möjligtvis inte en prequel till Gökboet, men nu när vi väl har en så känns det ändå som om Ratched faktiskt är tillräckligt bra för att motivera sin existens. Handlingen i sig är kanske inte så nyskapande som jag personligen hade hoppats på, men lyckligtvis är de individuella insatserna bättre än det mesta vi har fått se i år – vilket definitivt gör Ratched sevärd.

För mer läsning scrolla vidare! Spana också in ---> 10 riktigt bra Netflix-filmer som flugit under radarn!