Let the Right One In

Let the Right One In (säsong 1, avsnitt 1-3)

Lagom till oktober är det dags att gravplundra en av Sveriges mest hyllade filmer igen. Denna gång bor Oskar och Eli i New York och deras berättelse liknar mer än ett billigt polisdrama än en skräckserie.

Oktober är den mest högtidliga månaden på året för skräckfantaster. Det är månaden man plikttroget ser om Halloween, Fredag den 13:de och Exorcisten för att en dag kunna citera dem från minnet, som om de vore den heliga skriften själv. Det är en månad för att besöka gamla klassiker och för att upptäcka nya, läskigare horisonter.

Varje år försöker filmskapare och produktionsbolag toppa sig själva med innovativa sätt att odla mardrömmar eller helt enkelt bjuda på stiliserade men underhållande historier för den breda publiken. Förra året satsade Netflix stort på Fear Street-triologin och Spiral andades nytt liv i Saw-franchisen. Det ena ett exempel på nyskapande av etablerade troper i genren, den andra en blodfest som alla Halloweenmaraton behöver. Det båda har gemensamt är att de härstammar från hyllat källmaterial och även om de inte lever helt upp till sina ikoniska kärnor så är de inte i närheten av helgerånet som är Let the Right One In (2022).

Det borde finnas en lag mot att göra remakes av vissa verk och kanske en extra klausul om att göra det flera gånger. Men det hade ju inte gått för då hade Disney varit tvungna att hitta på nya idéer istället för att göra om Snövit och Askungen vart femte år. 

Showtimes Let the Right One In är en blek, urholkad kopia av en av Sveriges bästa filmer Låt den rätte komma in (2008), regisserad av Tomas Alfredson. Originalet gör det omöjliga och är näst intill lika bra som boken den baseras på. Filmens framgång ledde till en engelsk adaption som missade alla punkter som gjorde originalet så minnesvärd. Den var inte atmosfärisk, inte kuslig, inte obehagligt hjärtvärmande och hjärtisande på samma gång och definitivt inte lika märklig. Ett svalare mottagande hundrade inte amerikanarna från att skända John Ajvide Lindqvists mästerverk en gång till. 

Denna gång är historien om de två barnen, nu omdöpta till Eleanor (Madison Taylor Baez) och Isaiah (Ian Foreman),utdragen till en serie på tio avsnitt. Isaiah är mobbad i skolan men finner en vän i den mystiska flickan Eleanor som han träffar på lägenhetskomplexets innergård. Eleanor är dock inte som andra barn; hon är en vampyr. Hennes pappa Mark (Demián Bichir)är fast besluten om att hitta ett botemedel för sin dotters tillstånd samtidigt som han måste skörda lämpliga offer för henne att leva på. För att fylla ut speltiden ytterligare råkar Isaiahs mamma (Anika Noni Rose) vara en polis som utreder konstiga mord och någon annanstans försöker en excentrisk miljonär (Zeljko Ivanek) utveckla ett eget botemedel. 

Denna serie är en amerikaniserad, snällare version som snarare påminner om alla tusentals polisserierna som finns där ute än Låt den rätte komma in. Det som gjorde den svenska filmen unik var de minst sagt udda karaktärerna, från A-lagarna på kinakrogen till Oskar själv som hade mer än lite psykotiska vibbar. Seriens karaktärer är endimensionella och ointressanta, vilket kanske är orsaken till att skådespelarna inte kunde göra ett bra jobb med att gestalta dem. Skräckinslagen är få och otillräckliga. De är fantasilösa till den grad att True Blood (2008) är avant-garde i jämförelse.

Även om man plockar bort det faktum att serien är en remake så är berättelsen inte stark nog för att hålla intresset kvar. Den saknar det där lilla extra som hade behövts för att den skulle sticka ut i mängden av alla vampyrserier som redan finns. Den är inte tillräckligt läskig, mystisk eller ens blodig för att jag ska förstå hur den ens lämnade pitchmötet.

Nej, det finns faktiskt ingenting i "Let the Right One In" som rättfärdigar gravplundringen av en redan fulländad film.

Mer läsning:

• Tips: 31 skrämmande bra rysare att se i oktober
• Smile (2022)