The Rental

The Rental (2020)

Skräcksäsongen 2020 har ännu inte kickat igång på allvar – men övertygelsen är stor om att ingenting vi får se i höst kommer att toppa "The Rental".

Det är svårt att ta in att Dave Franco, som inte helt osannolikt curlats in i branschen genom storebrorsan och mest gjort flamsiga komedier, regidebuterar med en av de mest skärpta rysare jag satts framför i en biosalong. Blott ett par minuter in märks det att "The Rental" är gjord med minutiös planering. 

De två kollegorna Charlie (Dan Stevens) och Mina (Sheila Vand) trivs innerligt i varandras sällskap. De kollar upp den perfekta sjökåken som de ska unna sig en vistelse på över helgen – tillsammans med deras partners. Orosmolnen finns där redan vid starten, från att vi anar en förbjuden kärlek mellan gifta Charlie och Mina, som dejtar hans vårdslösa broder Josh (Jeremy Allen White)... till att Josh tar med sig sin jycke, vilket går strikt emot den buffliga hyresvärdens regler. Och vem är främlingen i skogen som håller span på dem? 

Dave Franco har lyft på kistlocket och blåst liv i en genre som länge verkat vara bortom räddning. Upplägget i The Rental må vara ytterst bekant, men har den typiska stugskräckisen någonsin genomförts så här skickligt? 

Känns inte som en lyckoträff

Den inledande scenen på Charlie och Minas kontor är den första träffen som sänker garden på mig. Övertygad om att de är ett förälskat par, kliver plötsligt Josh in och avbryter dem. Snart förstår vi också att Josh är impulsiv och suttit inne för misshandel. Hur skulle han reagera om hans egen bror gjorde det otänkbara mot honom? Och hur djupt skulle det skada Charlies äktenskap med hustrun Michelle (Allison Brie)? Franco tar tidigt kommandot över publiken och arbetar vidare med flera spänningslager där de inre hoten är lika skrämmande som de yttre. 

"The Rental" skär sig genom allting och det känns att Franco har kul när han plågar oss. Manuset han varit med och skrivit viker sig inte för något: oavsett hur mycket denna drömweekend spårar ur, så hålls vi kvar i situationen. I stugan.

Att man dissar tröttsamma B-spår, som när polaren inte hört av sina vänner på ett tag och bestämmer sig för att kolla till dem, stärker mina förhoppningar om att detta inte slutar upp som en enda lyckoträff av Franco. 

Det bitande manuset är i värdigt sällskap av ett intelligent bildspråk. Jag kämpar, men knäcker inte en enda intetsägande ruta. Med snyggt virade bombtrådar planterar Franco ett minfält runt sina fyra huvudpersoner och bygger upp en saftig spänning. När skiten når fläkten håller han heller inte igen på våldet, som även okristliga skräcktittare lär få ont av. The Rental håller hela vägen.

Jag kan inte komma runt att känna mig biten i rumpan av Franco. Hur gjorde lappkungen i "21 Jump Street" den perfekta skräckfilmsdebuten? 

The Rental tar plats på Filmtopps lista över årets bästa filmer.