The Good Nurse

Recension: The Good Nurse (2022)

Jessica Chastain och Eddie Redmayne erbjuder gott med stjärnglans i danska regissören Tobias Lindholms Hollywooddebut som, även om det mesta görs rätt, hade tjänat av att trycka lite mer på gasen.

Efter flera hyllade insatser som både regissör och manusförfattare i hemlandet tar sig nu en av Nordens mest spännande namn in i branschens högstaliga i och med filmatiseringen av The Good Nurse på Netflix.

Filmen är byggd på den sanna berättelsen om Charles Cullen, en sjuksköterska som 2003 dömdes till livstids fängelse för att i sitt yrke ha mördat 40 patienter, med misstanke om betydligt fler. Eddie Redmayne spelar Cullen, som efter flera anställningar under kort tid får nytt jobb på ett sjukhus i New Jersey-trakten.

Väl där knyter han snabbt vänskapsband med kollegan Amy, spelad av Jessica Chastain. Amy är en utmattad singelmamma som, inte nog med långa och slitsamma arbetspass, visar upp allvarliga symptom på en sjukdom som i värsta fall kan vara livshotande, men som hon inte har råd att få vård för då hon saknar sjukförsäkring.

Mitt i all denna personliga turbulens blir Charles en god vän och en klippa i hennes vardag som både hon och hennes barn kan anförtro sig till. Det hon inte vet om är att hans vårdande sida även kommer med ett makabert mörker, något som kommer visa sig när patienter på sjukhuset plötsligt börjar dö i större antal än tidigare och av alltmer mystiska orsaker.

Träffsäker tematik men bristande dramatik

The Good Nurse gör ingen större hemlighet av vem som är skyldig till de hemska händelserna som börjar utspela sig på sjukhuset. Istället påminner filmen i viss mån om Spotlight på så sätt att den centrala frågan i filmen aldrig är ”Vem kan ha gjort detta?” utan snarare ”Hur kan det ha fått hända?”.

I och med det riktar filmen skarp kritik mot det amerikanska sjukvårdssystemet som är mer måna om att hålla sin egen rygg fri och maximera bokslutet än att se till den lilla människan som alltför ofta lämnas ensam och hjälplös, något som förstärks med hjälp av filmens gråtonade och kyliga foto.

Filmens samhällskritik framförs så pass effektivt att skurkhatten så sakteliga flyttas från gärningsmannens huvud och tilldelas istället den själlösa byråkratin som lät honom härja fritt trots många misstankar mot honom under flera års tid, detta till den grad att vi i slutändan inte vet vilken part vi avskyr mest.

Chastain är (som vanligt) säkerheten själv och tar inga snedsteg i vad som i ärlighetens namn är en ganska begränsad roll, något som hade kunnat blottats i mindre kapabla händer. Även Redmayne gör det mestadels väldigt bra som den timida och till synes godhjärtade kollegan. Diskret men pricksäkert visar han tidigt upp små fragment av något som inte känns riktigt känns rätt med hans karaktär, utan att för den delen göra det för uppenbart för tittaren. Denna balansgång hanteras under största delar mycket framgångsrikt. När filmens klimax slutligen nås kan dock inte Redmayne hålla sig längre då han i en avgörande scen väljer att fullkomligt släppa på spärrarna och späda på det överteatraliska.

Det verklighetsbaserade materialet hanteras väl, men om något hade jag gärna sett att filmen skruvat upp intensiteten något. Polisutredningen som tar vid med det generiska detektivparet blir ofta slumrande och fungerar inte som något annat än en transportsträcka till filmens upplösning, något som får mig att önska att filmens dramatik gavs lika mycket noggrannhet som dess samhällskritik.

The Good Nurse har premiär på Netflix 26 oktober.