The Conjuring

The Conjuring 2 (2016)

Makarna Ed och Lorraine Warren är tillbaka för att utreda nya paranormala aktiviteter. Denna gången bär det av mot ett hemsökt hus i London.

När Lorraine (Vera Farmiga) möts av ett illavarslande omen under parets senaste demonjakt, det notoriska Amityville-fallet, bestämmer sig våra utredare för att ligga lågt ett tag. Fast det dröjer inte länge innan en präst knackar på deras dörr och ber dem krossa Atlanten för att undersöka legitimiteten i en arbetarfamiljs påstådda hemsökan.

Familjen de möter lever på bristningsgränsen. Den yngsta dottern Janet plågas av en demon och terrorn blir allt värre. Frågan är dock om detta verkligen är ett fall för Ed (Patrick Wilson) och Lorraine eller om Janet fejkar demonens närvaro.

Conjuring 2 står sig bra i jämförelse med många andra dussinskräckisar. Samtidigt som mycket återfinns från föregångaren, så märks det att regissören James Wan har velat göra något annorlunda den här gången. Dramaturgiskt sett innebär det en gnutta diskbänksrealism i form av Londonfamiljens arbetarklassvardag innan oroligheterna börjar, och en djupare innebörd i Eds och Lorraines relation till både varandra och sitt yrke.

Estetiskt sett bjuds det på ett vuxnare kameraarbete. Långa svepande kameraåkningar har i stor utsträckning ersatt Wans tidigare MTV-präglade stil. De enda gångerna som snabbspolade katatoniska rörelsemönster och hastigt klippande dominerar filmen är under vissa skräcksekvenser. Likaså har soundtracket moderniserats en aning med en blandad kompott av klassiska skräckfilmsinstrument, som piano och stråkar, och synthar.

Läs också: De 15 bästa spökfilmerna 

Användandet av de längre kameratagningarna ger Wan möjligheten att hålla oss på helspänn. Han låter oss följa sina karaktärers blickar fram och tillbaka, fram och tillbaka tills BAM! något händer. Även om vi har sett alla ingredienser i denna skräcksaga många gånger förr: läskiga barn, obehagliga leksaker, skrämmande barnvisor, demoner och givetvis ett ouija-bräde, så försöker Wan göra något nytt av det hela. Ibland går det bra, ibland funkar det inte alls.

Filmens brister däremot på sin spellängd. Historien bygger upp inför en avslutning som inte motsvarar tiden vi har investerat i att komma dit. De dramatiska elementen funkar inte heller särskilt bra eftersom sidospåren antingen känns felplacerade eller för konstruerade. Ed och Lorraine är ett kul skräckfilmspar, men övriga karaktärer består främst av stereotyper som gång efter gång agerar ologiskt.

Trots sina uppenbara brister är "The Conjuring 2 en helt klart sevärd uppföljare till en snäppet vassare film.