London has Fallen

London Has Fallen (2016)

Den brittiska premiärminister avlider hastigt i en förmodad hjärtattack och världens ledare måste bege sig till London för den statliga begravningsceremonin. För Scotland Yards del innebär invasionen av presidenter och premiärministrar ett enorm säkerhetspådrag för statsmakten. Många personer och särintressen skall skyddas under tillställningen vars hotbild är kraftigt, speciellt med tanke på den ökade mängden terrorbrott runt om i världen.

I Vita huset förbereds den hastiga avresan i den mån det är möjligt för den amerikanska presidenten (Aaron Eckhart). Högsta ansvaret för hans säkerheten har Mike Banning (Gerard Butler), som inte alls finner situationen speciellt tilltalande. Förutom att hustrun ska föda vilken dag som helst, vägrar Scotland Yard begära extra hjälp från sina allierade, vilket i sin tur innebär begränsade möjligheter att ta med egen säkerhetspersonal och ta del av viktig information inför planeringen av uppdraget. Trots Mikes rekommendation att den amerikanska delegationen bör stanna hemma, beslutar sig presidenten efter en viss tvekan att närvara vid begravningen. Ett beslut han inom något dygn ska få ångra.

Kort efter ankomsten invaderas London av terrorister som är gränslöst utrustade med militära medel för att mörda väldens mäktigaste ledare och sprida kaos i staden. På bara några få minuter hotas hela världsfreden och det blir upp till USA:s president och hans livvakt Mike att förhindra ett fullskaligt krig på Londons gator.

Först och främst är det glädjande att fler svenska regissörer får chansen att visa upp sina färdigheter internationellt. London has Fallen är nämligen gjord av Babak Najafi, känd från bland annat Snabba Cash II och Sebbe. Synd bara att den produktion han har ansvarat över kantas av flera brister och summerat är en väldig ljummen historia att betrakta. Det märks att han fick jobbet bara en månad innan inspelningen startade, eftersom den ursprungliga regissören Fredrik Bond hoppade av.

Hur pass mycket Babak hann involvera sig i dialogskrivningen vet jag inte, men förmodligen ytterst lite. Ganska snabbt står det klart att det är en fullständigt usel dialog som ska levereras. Den ena punchlinen är sämre än den andra och inte blir saken bättre av att skådespelarinsatserna är riktigt kemilösa. Gerard Butler framställs som en plastig actionfigur vars primära funktion är att se skitnödig ut, medan han har ihjäl den ena stuntmannen efter den andra, frammanades på motorcyklar.

Ibland kan en film lyftas genom ett grymt och gediget arbete med de digitala effekterna, som i sina bästa stunder inte går att skilja från verklighet. De explosioner och effekter som London Has Fallen visar upp imponerar föga och ser otroligt digitaliserade ut. Nivån på effekterna ligger i linje med de som gjordes för tio år sedan, vilket gör att hela filmen tappar trovärdighet. Däremot är ljudmixen och soundtracket helt okej. Det förstärker vissa actionscener till något bättre och vissa fightningsscener har ett till och med ett visst underhållningsvärde. Det som också räddar London Has Fallen från ett totalt platt fall är att det stundtals existerar en viss spänning. Bästa spänningsparitet är när helvetet precis skall släppas loss.

På biograferna är det just nu en knallhård konkurrens bland filmutbudet eftersom flera Oscarsfilmer visas. Det är i denna kamp, om publiken uppmärksamhet och plånböcker, som London Has Fallen ska ge sig in i. Lycka till säger jag.

Bäst: Filmen innehåller en helikopterjakt som är rätt fartfylld.

Sämst: Sean O'Bryan som spelar NSA Ray Monroe. Blir inte förvånad om han tar hem flest priser på nästa års Golden Raspberry Awards - motpolen till Oscarsgalan där man delar ut priser till årets sämsta insatser i filmvärlden.