Recension: In a Violent Nature (2024) – så bra är den omtalade skräckisen
…eller filmen om vad Jason Vorhees gör mellan morden
På bio visas nu "In a Violent Nature", en på förhand kritikerhyllad skräckfilm som skildrar allt det där biopubliken inte riktigt fått se i de klassiska slasherfilmerna. Ett snyggt men i slutändan tråkigt experiment, menar Filmtopps Eric Diedrichs.
Med sin kvasiintellektuella dekonstruktion av 1980-talets "döda kåta ungdomar i skogen"-rullar har regissören Chris Nash fått filmvärldens kritiker på fall med en slasher som skildras ur gärningsmannens perspektiv. Om man nu kan kalla detta filmmonster för en "man", han är nämligen lika mänsklig som Jason Voorhees eller Michael Myers. En stum och lunkande mördarmaskin, som vägrar dö och som alltid kommer ikapp sina offer.
Även om In a Violent Nature, åtminstone konceptuellt sett, är en frisk fläkt, kan jag inte påstå att den förtjänar sina lovord, med undantag för Chainsaw Award-priset för "best kill". Scenen med yogatjejen som slits i tur är så pass vedervärdigt kreativ att den tar vedervärdig kreativitet till nya nivåer. Det är också en av få scener, om inte den enda, där det äntligen blir någon slags kommunikation mellan filmens karaktärer, även om den mest begränsar sig till ljudet av brustna blodkärl, knäckta kotor och skrik.
Som bortklippta transportsträckor från Fredagen den 13:e-filmerna
Annars vigs speltiden främst åt att se den stumme besten med falukorvsfingrar lunka runt i skogen, stirra på sina offer, hugga, såga, slå och slita dem i stycken. Han säger inte ett ord, vi får knappt se hans ansikte, det finns ingen musik, kameran är stillastående, klippen långa, speltiden oändlig, mitt tålamod pulveriserat. Självklart är fotot beskuret i det gamla tjockteveformatet 4:3. Det är som att titta på bortklippta transportsträckor från Fredagen den 13:e-filmerna.
Jag brukar gilla filmer som skildras ur en gärningsmans perspektiv, men Chris Nash är så pass lojal till idén om sin mördares demoniska ondska att det inte finns något utrymme för riktning, karaktärsutveckling eller ens syfte. Och absolut ingen kommunikation mellan gärningsman och publik eller gärningsman och offer – med undantag för tidigare makabra scen med den stackars yogatjejen.
In a Violent Nature är i slutändan ett välgjort experiment, som mest bara bekräftar att figurer som Jason Vorhees och Michael Myers fungerar som bäst när de poppar upp och skrämmer slag på ungdomar – inte när vi ska följa deras dag på jobbet.
"In a Violent Nature" går nu att se på svenska biografer.