Gudstjänst

Recension: Gudstjänst (2024) – skräckfilm med Linus Wahlgren

Den blott 26 år gamla Ludvig Gürs första långfilm, "Gudstjänst", med en fullkomligt smashing filmposter med vackra färgkontraster, drar in en nyfiken Nathalie Leth i en berättelse om kontrasterna mellan gott och ont. Kan filmdebutanten leverera något nytt och spännande till skräckvärlden där kristendomen just nu går het på tapeten?

Prästen Theodor, spelad av Linus Wahlgren, som även spelade "Stjärt-Jonas" (som jag valde att kalla honom i min recension av Udda Veckor), är betydligt mycket mindre stjärt här. Istället är han en mycket mer god och kristen make med lika mycket riv som vispgrädde. I ett ödesdigert möte med en präst from the past väljer han däremot tvivelaktiga spår på livets snåriga väg i samband med att hustrun Felicia insjuknar. Tillsammans med bland annat den kaffedoftande prinsen från samma serie, som då kallades Barista-Bob spelad av Charlie Gustafsson, så förstår Theodor snart konsekvenserna av sina beslut.

Detta är en film med bra idéer. Jag tröttnar nog aldrig på att tänka ändlöst kring livet och vad som gör en god eller ond människa. Gudstjänst är väldigt direkt i denna frågeställning och skär en knivskarp linje mellan svart och vitt samtidigt som den gör ett väldigt tappert försök i att skapa en diskussion om det verkligen är så enkelt som att sudda ut alla gråzoner. Den bygger även upp ett skimmer av vad som är verklighet och fantasi men detta rivs ner lika snabbt som det byggts upp.

Jag önskar att detta hade utforskats mycket mer och fått ta sig lite mer tid.

"En dålig blandning av scener"

Det största problemet filmen har är nämligen prioritering. Gudstjänst har med sina 89 minuter mycket som ska hinnas med och regissören Ludvig Gür verkar vara ivrig att ta sig igenom allting och med sina goda idéer och intentioner så klandrar jag honom inte. Det som utspelar sig är tyvärr en dålig blandning av scener som inte får tillräckligt med tid för att skapa stämning och atmosfär, och odrägliga långtradare som är nödvändiga för att följa den röda tråden.

Precis som Theodor vill tro på Gud och det goda i världen så vill jag tro att det har mer med dålig klippning och anskrämlig budget att göra än en regissörs tillika manusförfattares konstnärlig vision att göra, vilket är både synd och en synd.

"Tror definitivt att Ludvig Gür har nånting"

Tyvärr tror jag även att sagda budget kan ha påverkat skådespeleriet negativt. Både Udda Veckor-duon samt Midsommars Pelle, spelad av Vilhelm Blomberg, är jag fullkomligt säker på att de har presterat bra mycket bättre förr – om det inte är så att jag drabbats av Mandelaeffekten. En smal budget lämnar inte utrymme för omtagningar vilket inte låter skådisarna komma in i sina roller ordentligt. Men en budget kan inte på egen hand utföra mirakel av bibliska proportioner om manuset är taffligt skrivet, vilket tyvärr även detta råkar vara fallet.

Dialogen känns allt annat än naturlig i sin hast att komma till sin poäng vilket bidrar till tidigare nämnda prioriteringsproblematik där antingen fel eller för få saker får jäsa och ta sig tid. Att helt och hållet skylla uselt skådespeleri på skådisarna känns i det här fallet rakt av som ett faktafel.

Trots att "Gudstjänst" väldigt kortfattat är riktigt dålig så känner jag mig entusiastisk. Jag tror definitivt att Ludvig Gür har nånting. Det är inte tonvis med erfarenhet och pengar, men det är nånting. Och jag ser gärna att denna heliga treenighet av erfarenhet, pengar och ”nånting” får lov att växa. Han är inte där än med "Gudstjänst" men jag ser fram emot fler av hans projekt.