Recension: Heretic (2024) – skräckfilmen med Hugh Grant
Hugh Grant i skräckfilm som leker med dina förväntningar på allra bästa sätt
”Heretic” är en rysligt underhållande teologisk och psykologisk berg- och dalbana skriven och regisserad av Scott Beck och Bryan Woods (A Quiet Place). Klockrena skådespelarinsatser och fascinerande teman bär filmen, som förtjänar ett mer gripande slut.
Jag är en simpel person – när A24 ger ut en psykologisk skräckfilm blir jag nyfiken direkt. Råkar den psykologiska skräckfilmen dessutom snarare vara vad som skulle kunna kallas för en teologisk skräckfilm – med Hugh Grant – så är det förstås bara att släpa sig till närmsta biostol.
Heretic följer de två mormonerna syster Barnes (Sophie Thatcher) och syster Paxton (Chloe East) som knackar dörr och försöker konvertera andra till mormonismen. Filmen tar fart när de anländer hos den charmiga engelsmannen Mr. Reed (Hugh Grant) som ivrigt släpper in dem i sitt hem för att diskutera och bjuda på blåbärspaj. Men det tar inte många minuter innan Barnes och Paxton inser att någonting inte riktigt är som det ska.
"Hugh Grant är helt otrolig"
Din upplevelse av "Heretic" kommer att gynnas av att du vet så lite som bara möjligt – men jag kan i alla fall avslöja att filmen kommer att leka med dina förväntningar på allra bästa sätt; är Mr. Reed en fasansfull person med onda baktankar? Eller är han bara en, ömsom irriterande och ömsom intressant, enstörig ateist redo för sitt livs teologiska debatt?
Den som spänner fast sig och är redo för underhållande argument och liknelser mellan religion och allt från Monopol till Radiohead och Lana Del Rey får se. Klart är i alla fall att Heretic är galet engagerande, rolig och nervkittlande. Jag har inte tråkigt en sekund. Hugh Grant är helt otrolig som Mr. Reed och rollen känns skräddarsydd för honom – Sophie Thatcher och framför allt Chloe East gör också briljanta insatser.
Så varför får Heretic inte ett högre betyg? Det är förstås ambitiöst av filmskaparna att skriva ett manus med ett tema som någonstans bottnar i att ”göra upp med religion” och trots att det byggs upp så mycket spännande i den första och andra akten så tycker jag att man – utan att berätta för mycket – väljer att avsluta filmen på ett sätt som är långt mindre intressant än hur den hade kunnat sluta i någon slags alternativ tidslinje därute.
Med andra ord går jag ut från biografen med en liten känsla av besvikelse. Något orättvist, kanske, eftersom att två tredjedelar av filmen är underbara – och absolut värda att skratta till, fascineras av och rysa sig igenom.