Gia

Recension: Nostalgia (2023)

Hur långt bort du än färdas kan du inte fly din egen historia. Detta demonstreras med taktfull fingertoppskänsla i Mario Martones ”Nostalgia”, som tyvärr begränsar sina egna ambitioner.

Felice (Pierfrancisco Favino) är en medelålders man som, efter många års frånvaro från landet, bestämmer sig för att återvända till sin barndomsstad Neapel för att återanknyta med sin åldrande mamma innan det är för sent. Mycket har hänt sedan han sist besökte staden, men samtidigt verkar ingenting ha förändrats. Människorna, den slitna men vackra stadskärnan och de skrymmande smågatorna tycks alla vara helt orörda från dagen då Felice lämnade platsen 40 år tidigare.

Det enda som tycks ha förändrats är Felice själv, som snabbt märker hur vägvalet han gjorde, synbarligen för ett helt liv sedan, har distanserat honom från den han en gång var. Han har konverterat från sin religion, hans italienska är knackig och gamla bekantskaper han en gång stod nära tycks nu oigenkännliga för honom.

Trots denna inledande vilsenhet återuppväcks så småningom en djupt begraven gnista inom honom som han trodde hade gått förlorad – men som Felice kommer erfara är vissa minnen jobbigare än andra att återbesöka.

Vemodigt och stämningsfullt

"Nostalgia" är ett fängslande och smått lyriskt tidsdokument av en stad och en mans plats inuti den. Med starka släktskap till Paolo Sorrentinos Den stora skönheten och Guds Hand målar filmen upp en romantisk men vemodig bild av ett Italien som åldras, brottas med sitt förflutna och våndas inför framtiden.

Filmens regissör Mario Martone lyckas på ett oerhört vördnadsfullt och stämningsfullt sätt introducera oss för ett Neapel som likt sina invånare båda bär på livlig skönhet men också ofrånkomlig sorgsenhet och grymhet. En stark och omslutande stämning byggs runt vår huvudkaraktär Felice när han förteget brottas med insikten om att händelser från hans förflutna han trodde var begravna, visar sig ha haft djupare påverkan på honom än väntat.

Med en närgången kamera som förföriskt agerar som en fluga på väggen får vi en sits på första parkett till denna melankoliska nostalgitripp. Med en bitterljuv och uppslukande skörhet granskas den napolitanska stadskärnan, människorna i den och de outtalade förband som medföljer, där Felice finner det svårt att hitta sin plats i staden han lämnade bakom sig för så många år sedan.

Tyvärr är känslan att Martone inte lyckas (eller vågar?) fullfölja sin initiala vision och istället för att fortsätta djupgrävningen i Felices inre degraderar filmen så småningom sig själv till något mer generiskt om våld och kriminalitet. I och med det bryts förtrollningen vi tidigare fallit under och plötsligt känns inte Felices själsliga resa lika angelägen längre, vilket gör att den ofta vackra berättelsen om åldrande och smärtfylld acceptans som föregick går delvis förlorad.

"Nostalgia" har svensk biopremiär 14 april.

Mer läsning:

• Bästa filmerna 2023