Recension: A Complete Unknown (2024) – Dylan-biografin har helt rätt känsla

När nyheten om att Timothée Chalamet skulle spela Bob Dylan i en stor biografi sprack upp, kändes det genast väldigt genant. Ska denna mytomspunna väsen till artist också falla offer för de Hollywoodfabricerade musikbiografierna som plågat oss allt för mycket på senare år, och har årtiondets tveklöst största filmstjärna egentligen bara lurat oss till att tro att han är cool? Är han nu bara sugen på att vinna en Oscar? Filmskapare har lurat döden och lyckats fånga Dylans ande med I'm Not There, men att gestalta honom i en regelrätt biografi och alla klyschor som det innebär? Det vore att lura döden flerfaldigt.

I A Complete Unknown följer vi den unge Robert Zimmerman som anländer i New York med inte mycket mer än sin gitarr och sina låtar, som ännu inte hörts av någon annan än han själv. Men det dröjer inte länge innan han blir upptäckt av den inflytelserika folkmusikern Pete Seeger (Edward Norton) som tar honom under sina vingar. Inledningsvis framstår han som folkmusikens frälsare, men när han upptäcker nya sidor av sin musik börjar fansen tvivla på om han i själva verket är en förrädare.

”Timothée Chalamet gör det djävulusiskt bra”

Filmen utspelar sig mellan åren 1961-1965 och kulminerar i Dylans legendariska "Judas"-spelning på Newport-festivalen 1965. Under denna tid hade han relationer med flera kvinnor. Framför allt den politiskt engagerade Sylvie (Elle Fanning) som inspirerade Dylan till att tänka större i sitt textförfattande, och Joan Baez (Monica Barbaro), den redan etablerade folkstjärnan som blev avundsjuk på hans sällsynta förmåga.

Inget känns lika cringe och malplacerat som en biografi om Bob Dylan, där någon annan dessutom ska sjunga hans låtar. Men så hasar man sig ut till salongen och ser A Complete Unknown bara för att upptäcka att det är en välgjord och omsorgsfull skildring av ett litet men viktigt kapitel i Dylans långa och mångsidiga karriär som artist. Och Timothée Chalamet kommer förmodligen så nära man kan med sitt porträtt. Han gör det djävulusiskt bra. Han låter och ser ut precis som Dylan, och lyckas kapsla in känslan runt om honom som ett ufo på väg mot en enorm framtid och ett ofrivilligt kändisskap, men lyckas samtidigt kontrollera rollen i sådan utsträckning att han kan slänga in mer av sig själv i karaktären precis när han känner för det. 

Kommer undan med hedern i behåll

I efterhand borde jag inte vara förvånad över hur bra grunderna sitter i filmen. Den är trots allt regisserad av James Mangold som gav oss Johnny Cash-filmen Walk the Line. Hela feelingen och skådespeleriet sitter som en smäck, men det finns fortfarande påtagliga brister med A Complete Unknown. Filmen är närmare två och en halv timmar lång, och förutom den latenta wow-känslan över Timothées porträtt och det filmiska hantverket så är det ganska få gyllene scener. Det finns ett par riktigt jävla bra konsertscener men också en och annan halvspännande – Judas-giget är rätt kladdigt sammansatt och det är verkligen synd. Man gör heller inte tillräckligt mycket av mästerverket Like a Rolling Stone som filmen hämtar sin titel ifrån.

Dylans kvinnorelationer borde man också ha kunnat använda bättre, särskilt den till Sylvie. Nu handlar både hennes och Joan Baez roll i berättelsen mest om att ge kontrast till Dylan – att höja hans genistatus över oss dödliga. Filmen ger heller inga nämnvärda insikter för det inbitna Dylan-fanet. Men trots detta så är det en oväntat bra biografi som har helt rätt känsla. Den är inte lika bra som Walk the Line men visst kommer Mangold undan med hedern i behåll. 

”A Complete Unknown” finns nu att se på svenska biografer.