Göran Everdahl: Mode ÄR sex på bio

– Javisst, det är alltid kris och det är alltid bråttom och människorna omkring mig är helt hispiga, men det är min värld och jag älskar den! Så säger Lauren Bacall, med en viss desperation i sin världsberömt hesa röst, i filmen Designing Woman år 1957 (svensk titel: Förlåt, vi är visst gifta). Där spelar hon en modeskapare som måste försvara sitt yrkesval - inklusive jobbiga artistiska vänner - inför sin sportreporter och karlakarl till make, Gregory Peck.

Åren går, men attityder består. Åtminstone i detta fall. Filmens inställning till sin egensinniga syster i glamourbranschen, klädindustrin, har alltid varit lika delar kärleksfull och avståndstagande. Neurotisk helt enkelt.

Å ena sidan exponeras och lanseras svindyra kläder rutinmässigt i filmer, på Oscarsgalor och under Cannesfestivaler. Å andra sidan, är inte det här med kläder lite ytligt och därmed hemskt? Å tredje sidan, kan vi få se lite fler snygga kläder tack? Djävulen bär Prada (2006) var typisk – Meryl må spela en gräslig chef, men kläderna är oavbrutet FABULOUS.

Dubbelheten till trots: Hollywood tröttnar aldrig på att göra filmer om långbenta modeller, diviga modekungar och plågsamt hippa fotografer. Här samsas allt från crazykomedier (Zoolander, 2001) till ultraseriös konstfilm (Phantom Thread, 2017).

Sex and the modevisning

Modevärlden, annars ökänt inåtvänd, kan i sin tur inte motstå filmens sirensång. Så har det varit sedan 1950-talet, när Audrey Hepburn och Hubert de Givenchy inledde ett livslångt samarbete, över Giorgio Armanis kostymer i American Gigolo 1980 – som i stort sett skapade modernt herrmode – till nutid, när designers som Tom Ford och Isaac Mizrahi tar steget fullt ut och lämnar klädskapandet för att arbeta med teve, media och film.

I filmer som Sex and the City (och dess olika tevereinkarnationer, inklusive den aktuella nyversionen And Just Like That…) går det nästan inte att avgöra var manus slutar och det rörliga modereportaget börjar. En lång sekvens kan bestå av en klädparad där Carrie, Sarah Jessica Parker, gör en improviserad modevisning med kläder från sin garderob, i en annan fotograferas hon i bröllopsklänning för en modetidning. Var kommer sexet in? kan misslynta fans börja undra.

Men frågan är nog fel ställd. Mode ÄR sex på bio idag. I alla fall i en sorts grundläggande dregelbemärkelse. Vi suktar efter det vi inte kan få, och med dagens klassinriktade klädindustri märks det mer än någonsin. Det finns billig massproduktion och svindyra märkeskläder och mycket lite däremellan.

Just drömmen om kläder som något nästan magiskt är själva grundbulten i Hollywoods förhållande till mode. I hur många filmer har en kvinnas utveckling fått symboliseras av en rejäl shoppingrunda och makeover? Pretty Woman är kanske det mest kända exemplet, men motivet är lika outslitligt som den gamla musikalen My Fair Lady, filmatiserad 1964 med kläder av modelegenden Cecil Beaton.

När bokmalen kommer ut ur haute couture-garderoben

Redan på stumfilmstiden var klädskapare viktiga delar av filmbranschens drömmaskineri – men de var experter på just filmkläder och inget annat. Samuel Goldwyn, demonproducenten, köpte faktiskt över Coco Chanel till en filmproduktion men resultatet gav inte mersmak. Att få kläder att leva på duken, och diskret men folkligt anpassa dem efter hela världens proletariatsmak, var en helt annan sak än att sätta ihop en modevisning för sofistikerade societetskvinnor i Paris.

Nej, i decennier styrdes Hollywood-modet av inhemska smakdiktatorer som Adrian och Edith Head. I synnerhet Heads kreationer för Ingrid Bergman och Grace Kelly i en rad Hitchcock-filmer skänker än idag impulser till nutida kollektioner. Och hon själv inspirerade till figuren Edna Marie i Pixars Superhjältarna 2004. Kolla bara in brillorna och den kompromisslösa luggen!

Det var först på 1950-talet, när efterkrigstidens förenklade ”new look” gjorde succé, som Paris modevärld närmade sig Hollywoods. Musikalen Funny Face (i Sverige hette den Kär i Paris) från 1957 är typexemplet, och fortfarande kult för många klädintresserade.

Audrey Hepburn spelar fotomodell in spe, och Fred Astaire stjärnfotograf med verklighetens Richard Avedon som förebild. Funny Face (som finns på SvtPlay till 4/2) är nästan smärtsamt snyggt formgiven – Avedon bidrog till filmens look och förtexter (som senare inspirerade Pedro Almodóvar grundligt) och Givenchy klädde förstås Hepburn.

Intrigen i Funny Face är nästan skrattretande dum – den kräver att vi ska bli överraskade när Audrey Hepburn, ”bokmal”, visar sig kunna bära upp haute couture. Men strunt i det, som provkarta över modeattityder är den en milstolpe.

För eftervärlden har särskilt moderedaktören i filmen, spelad av kabarésångerskan Kay Thompson, blivit en kultgestalt. I det maniska paradnumret ”Think pink!” befaller hon världen att klä sig i säsongens färg rosa. Rollen är närgånget kalkerad på Diana Vreeland, legendarisk journalist och redaktör på Harper’s Bazaar och senare amerikanska Vogue.

Alla bitska chefer i filmer om mode

Vilket för in oss på ämnet ”chefer i filmer om mode”. De är oundvikliga nämligen, och nästan alltid usla. Djävulen bär Prada var ett typexempel, med Meryl Streep som managementhäxa med den senare Vogue-redaktören Anna Wintour som förebild.

Men redan i svenska thrillern Mannekäng i rött från 1958 hittar vi en typisk skräcködla i genren: Thyra Lenberg, chef för modehuset La Femme. Hon har en perserkatt i knät som vore hon en Bond-skurk och säger oavbrutet saker som ”Har fröken Anette valt det gräsliga skärpet själv? Byt genast.” Tråkigt nog avlivas hon rätt tidigt i filmen.

I Helt hysteriskt, TV-serien, är Jennifer Saunders som den frenetiska Edina Monsoon den ultimata kombinationen av modeoffer och usel chef. Hennes stridsrop är ”Lacroix, sweetie, Lacroix!” och ibland blir hon så nedtyngd av smycken, väskor, accessoarer och krimskrams att hon knappt kan stå upprätt. Hon har PR-byrå, medan bästa väninnan Patsy är chefredaktör för en modetidning men knappt hittar till redaktionen.

Till och med i den mer proletära svenska tevesåpan Varuhuset (1987-89) var chefen för dammodet på varuhuset Öhmans förstås den paranoida och påfallande ofta helt oregerliga Bodil, minnesvärt gestaltad av Monica Nielsen.

Skulle man rulla ihop alla citronsura modechefer i film- och TV-historien skulle resultatet nog bli Wilhemina, ragatan som basar för Mode Magazine i Ugly Betty (2006-10). Perfekt hårdsprejat yttre, trassligt familjeliv, maniskt kontrollbehov, total oförmåga att kontrollera impulsen att förolämpa allt som rör sig – hon är hela paketet.

Den kortlivade och sorgligt glömda, men mycket underhållande, TV-såpan Modedockorna från 1984 var unik i sin genre genom att förevisa en typisk kvinnlig modechef med vass tunga som faktiskt inte var skurk: modellmamman Racine som spelades av såpadrottningen Morgan Fairchild. Visst levererade hon de typiska bitchreplikerna (”Tänk inte, raring, du är inte så bra på det”) men under den karga – okej, fientliga – ytan fanns någonstans ändå en reko person.

Modevärldens kvinnliga chefer kan åtminstone trösta sig med att de inte skildras som självdestruktiva och tomma i bollen. Vilket för oss vidare till ämnet fotomodeller på bio. De finns nämligen i just dessa två smaker och inte många andra.

Modeller kan vara urblåsta, skvatt galna och indirekt profetera maffian

I Zoolander är Ben Stiller en så blåst manlig modell att man förvånar sig att han kan gå över gatan själv utan att ta skada. Och ingen har spelat den skvatt galna supermodellen med ”issues” mer övertygande än Angelina Jolie i en tidig insats 1998. Hon gjorde titelrollen i Gia, TV-filmen som byggde på den sanna historien om Gia Carangi vars karriär fick ett brått slut när hennes drogmissbruk och psykiska problem spårade ur.

Ytterligare en dyster film, som med tiden dessutom blivit en mindre klassiker, har åtminstone till viss del med modevärlden att göra. Den plågsamt realistiska Gomorra (2008) visade hur industrin med billiga kopior av märkeskläder styrs av profithungriga brottslingar.

Min egen favoritfilm om mode är en dokumentär, men långt ifrån deprimerande. Unzipped från 1995 följer designern Isaac Mizrahi under arbete och fritid, och han visar sig vara snacksalig, full av tvivel och oavbrutet underhållande. En aftonklädernas Woody Allen kort sagt.

Det är lite som den gamla dokusåpan Project Runway: samtidigt lite för mycket och alldeles lagom. Även en total modenovis som undertecknad kan ryckas med och engagera sig i kampen mot klockan – ska plaggen bli färdiga i tid?

En av de bästa scenerna i Unzipped kommer mot slutet av filmen. Mizrahi får tokspel när hela hans höstkollektion (som inspirerats av inuitdräkterna i den gamla stumfilmsdokumentären Nanook, köldens son från 1922) , möjligen får se sig omkörd av en konkurrerande visning - obegripligt nog också den med inuittema. Smärtan, oron, utbrotten! Men Mizrahi tar sig i kragen och allt ordnar sig på något mystiskt vis.

Som Lauren Bacall skulle ha sagt redan 1957: det är trots allt hans värld och han älskar den.

Om podcasten Everdahl & Karlssons film TV

När de inte pratar film för svenska folket i TV driver C-G Karlsson och Göran Everdahl filmpodden Everdahl & Karlssons film TV tillsammans med popkulturexperten Johan Andreasson. Och när det inte poddas bjuds det på artiklar och filmtips på Filmtopp.se.

OM PODCASTEN: I en värld sprängfull av streamingsajter, kabelkanaler och biografer med femton dukar behövs guider som Göran Everdahl och C-G Karlsson, kritiker kända från TV, och Johan Andreasson, tecknare och popkulturexpert.

De ser allt, hela tiden, och tipsar tipsar tipsar – så du kan plocka ut guldkornen. Plus trams, allvar, anekdoter. Och mer tips! 

Everdahl & Karlssons Film TV: podcasten som är DIN ENDA VÄN i film och streamingdjungeln!