Freaks

Freakscene: The Story of Dinosaur Jr. (2021)

Filmtopps Eric Diedrichs passade på att fly Way Out West-solen för att se en dokumentär om J. Mascis och kompani. Det är han väldigt glad över att han gjorde.

Det stilbildande rockbandet Dinosaur Jr. var något av en föregångare till grungevågen, inte minst med sin påverkan på Nirvana. I dag har de väl typ fått den status de förtjänar, men de har inte alltid varit lika välkomna. I istället blev de portade från mer eller mindre varje ställe de spelade på, åtminstone om vi ska tro på deras egna ord i dokumentären Freakscene: The Story of Dinosaur Jr., som visades på Way Out West i dagarna.

Aldrig handlat om att ha roligt

Alla som är bekanta med Dinosaur Jr. vet att deras frontman och huvudsakliga låtskrivare, J. Mascis, är en av de mer lakoniska människorna på planeten. Nä, han säger inte mycket, vare sig med ord eller kroppsspråk, men han är en sjuhelvetes lekfull gitarrist. Med backning av sina trogna Big Muff-pedaler ylar hans gitarr som en rabiessmittad varg för att sedan bryta ut i vackra harmonier som får understöd av hans lena falsettsång.

Han ser även ut att trivas med filmskaparna. Trots att han nästan alltid är närmast apatisk i intervjusammanhang (även här) så finns det stunder när han öppet berättar (läs bekräftar eller kommenterar) det bra och det dåliga med sina bandmedlemmar och deras liv tillsammans. Det bjuds till och med på åtminstone ett skratt – även om han säger att de aldrig haft roligt ihop. Att musiken mest har varit något som måste göras, hur plågsamt det än är bekräftas även av Lou (bas) och Murph (trummor), som åtminstone är lite mer generösa i sina redogörelser.

Helvetesveckan som förändrade allt

Dokumentären är som allra bäst under sin första halva där stort fokus läggs på bandets initiala framgångar och neuroser. När de mycket besvärade beger sig ut på en tidig turné går bilen sönder mitt ute i ingenstans och de måste spendera en vecka tillsammans på ett hotellrum. Där händer något. Mascis blir elak, återhållsamma Murph flippar och Lou bestämmer sig för att göra allt i sin makt för att sabotera för bandet.

Mycket som sägs om bandet berättas egentligen av musiker i deras umgängeskrets, som Black Flag-sångaren Henry Rollins och Sonic Youths Kim Gordon. Men det passar rätt bra – Dinosaur skulle aldrig prata om sina egna framgångar. De verkar inte ens förstå dem själva. Dokumentärens andra hälft är lite mer av en klassisk Wikipediaredogörelse, vilket drar ner helhetsupplevelsen något. Betygstrean är stark.

Mer läsning:

• 10 musikfilmer du måste se
• 10 fantastiska filmband att njuta av