Central Intelligence

Central Intelligence (2016)

Året är 1996. Den ena, Calvin Joyner (Kevin Hart), är skolans kung och omtyckt av alla, den andra, Bob Stone (Dwayne Johnsen), är skolans hackkyckling och mobbarnas offer. Tjugo år senare krossars deras vägar igen eftersom skolan har anordnat en återträff och Bob vill mötas innan jubileet.

Livet blev inte riktigt som det skulle bli, tänker Calvin nedsjunken i barstolen. Han har fastnat i revisionsbyråns interna hierarki, till och med hans förra assistent har blivit befordrad före honom, och förhållandet med frun – som han blev tillsammans med under skoltiden – står i stiltje. Det enda hon tjatar om är att de ska gå på den där återträffen. Bob verkar däremot vara i sitt livs form. Han ser helt annorlunda ut sedan skoltiden. Då vägde han sisådär 150 kilo och blev utskrattad i gymnastiksalen, när en grupp mobbare drog ut honom naken från duschen framför skolans alla elever. Bob har inte hellre glömt traumat, inte heller att Calvin var den enda som hjälpte honom ur händelsen.

De har en trevlig kväll tillsammans, så pass att Bob bjuder in sig själv för att sova över hos Calvin. Något motvilligt går Calvin också med på att hjälpa honom med några bankonton innan de lägger sig. Följande morgon, när de ringer på dörren, får Calvin sitt livs chock. En grupp CIA-agenter tänker storma huset eftersom de tror att spion-mördaren Bob befinner sig där.

Tänk dig en film utan direkt handling, med överspelande revy-skådisar i huvudrollerna, serverad med så låg "highschool-humor" att samtliga American Pie-filmer är Oscarsmaterial i jämförelse och du får den totalt intelligens befriande filmen Central Intelligence. Den här ”komedin” brister på så många plan att det nästan är omöjligt att klargöra varför du aldrig ska se den här filmen.

Läs också: Bästa filmerna 2016

Kevin Hart lyckas inte leverera en enda bra punchline med komisk finess eller trovärdighet. Att grimasera och prata i falsett nio av tio gånger blir bara tjatigt. Dwayne Johnsons funktion är att se rolig ut med sina muskler i antingen extremt tighta eller barnsliga kläder. Exempelvis har han på sig en T-shirt med en enhörning. Gäsp.

Ike Barinholtz och David Stassen är författarduon och således upphovsmännen bakom filmens påtänkta humor och dramaturgi. Hur tänkte de vid skrivbordet? Ska man använda en redan daterad typ av humor där det konsekvent antingen appelleras till sex eller hudfärg, måste det till någon form av nyskapande eller i varje fall en twist på skämten.

Andra har läst: 5 Sköna Komedier Du Antagligen Inte Har Sett

Syftet har förmodligen varit att göra en film i andan av den hyllade komedi Spy, fast för kids i yngre tonåren som älskar Dwayne utifrån hans roll i Fast and Furious-filmerna. Eftersom regissören Rawson Marshall Thurber envisas med att leverera väldigt långa och intetsägandes scener blir tempot så pass lågt, att vare sig inslagen med biljakter eller diverse actionscener lyckas skapa en uns av spänning eller fart i berättandet. Jag tycker synd om kidsen som förväntar sig annat med Johnson som affischnamn, vars filmer brukar vara synonyma med fart och action. Men mest tycker jag synd om Kevin Hart för att ha valt helt fel yrke.