War Dogs

War Dogs (2016)

För att få tillvaron att gå runt, gör David Packouz (Milles Teller) hembesök och masserar rika människor runt om i Miami. Han hatar sitt leverne, men snart blir det ändring på tillvaron. Parallellt har han nämligen köpt upp ett stort lager sängkläder för sina besparingar, som tar upp all plats i lägenheten till flickvännen Izs (Ana de Armas) förskräckelse. Planen är att distribuera och sälja produkterna till olika vårdhem, men ingen är intresserad.

I ett ödets nyck dyker Efraim Diveroli (Jonah Hill) upp, bästa kompisen sedan svunna tider, under en begravning. Han ser ut att må bra – riktigt bra till och med.

LÄS OCKSÅ: De bästa filmerna 2016

De forna vännerna börjar ses allt mer. Efraim skryter om sitt välmående och om hur han på rekord tid har tjänat både snabba och lätta pengar, genom vapenexport tillsammans med sin morbror. Den nuvarande presidenten, George W. Bush, har nämligen genomfört en lagändring vilket inneburit att vem som helst får erbjuda offerter till den amerikanska armén. Med det rådande Irakkriget verkar det inte finnas någon hejd på efterfrågan från Pentagon.

Ganska omgående blir David allt mer involverad i Efraims planer och tillslut blir han erbjuden ett partnerskap. Det skall visa sig bli en biljett till ett nytt liv. Men framgången kommer snart sätta dem i trubbel.

“They call guys like us war dogs: bottom-feeders who make money off of war without ever stepping foot on the battlefield,”

Hade Martin Scorsese aldrig existerat, så skulle nog War Dogs ha sett väldigt annorlunda ut. För det fullständigt kryllar med influenser från den flerfaldigt Oscarsbelönade regissören. Bland annat förs handlingen framåt genom Davids återberättande, kryddat rejält med kända musikhits genom olika scenförändringar (Se Maffiabröder).

Inget fel med hög igenkänningsfaktor då och då, men det blir lite för mycket av det goda när musik-knepet ständigt tas till för att förstärka eller markera berättandet. Samma typ av budskap och händelser återupprepas flera gånger om och det känns mest som att vi får ta del av av samma scen, men i olika versioner. Därav står handlingen och stampar en del vatten genom filmens dryga två timmarna och vi har sett det mesta förut.

Dock, det blir aldrig särskilt tråkigt och bitvis är det riktigt roligt. Jag har svårt att tänka mig att den verkliga Efraim Diveroli betedde sig lika skruvat som Jonah Hill gör. Bland annat gör Jonah Hill ett speciellt läte på sina skratt, som är svårt att värja sig emot. Den andra huvudrollsinnehavaren Miles Teller, som fick sitt genombrott med Whiplash, bjuder på en okej prestation.

Andra har läst: 5 sköna komedier du antagligen inte har sett

Däremot är dialogen i filmens inledning, när de båda vännerna återupptar bekantskap på nytt, lite väl platt. Allt går väldigt hafsigt och förutsägbart fram i processen till filmens kärna, om hur de börjar arbeta. Utvecklingen runt Davids flickvän, Iz, är också bristande. Från att leva ett liv som närmast urfattig till total lyx, verkar hon minst sagt oberörd av tillvaron – som att ingenting har hänt. Det hela blir lite märkligt och ologiskt. Visserligen görs det några försök till intriger mellan paret, som när Iz ställer sig frågande till det etiska i att exportera vapen, men konflikten känns inte riktigt trovärdig. Iz blir en endimensionell karaktär, som mest ser söt ut.

Slutligen, War Dog är en stabil drama-komedi utan några ordentliga toppar eller dalar. Klart godkänd insats igen av konstellationen Todd Phillips (Baksmällan-filmerna) och Bradley Cooper, som förutom sin biroll även är producent med filmen.

Bäst: När John Hill gör sitt speciella skratt.

Sämst: Iz blir en endimensionell karaktär som mest ser söt ut.