Amsterdam

Amsterdam (2022)

Trots en skådespelarlista som får mig att tappa andan är David O. Russells senaste film lite som en instruktionsbok i hur man inte ska göra film.

Jag ber dig slå ett öga på rollistan ovan. 

Det kan vara en av de mest imponerande rollistorna jag någonsin har sett. Utöver ovan nämnda namn medverkar även Rami Malek och Robert De Niro i relativt stora roller. Och just, det - Taylor Swift swishar även förbi i en biroll. 

Synd att filmen i sig också är ett av de mest imponerande sätten att totalt misslyckas med att använda sina skådespelare på ett vettigt sätt.

Det tog mig kanske 30-40 minuter att greppa vad Amsterdam egentligen handlar om. Inledningsvis möter vi Christian Bales karaktär Burt Berendsen, som arbetar som läkare med fokus på att hjälp krigsveteraner från första världskriget. Under en dag på jobbet får han i uppdrag att obducera en äldre herre vars dotter misstänker att hennes far inte dött av naturliga orsaker. Det sätter igång en mordgåta som uppenbarligen halva Hollywood tyckte var så spännande att de slängde sig över manuset.

Lever loppan i Amsterdam

Ett av problemen med intrigen är att den är så besynnerligt oengagerande. Det etableras aldrig känslomässigt varför jag som åskådare bör bry mig om den mördade mannen utan filmen kastar mig istället ut i en lång tillbakablick till första världskriget där vi får se hur Burt möter sin tre själsfränder, spelade av Margot Robbie och John David Washington. Efter kriget lever trion loppan i Amsterdam där de mest syns dansa i ring och skapa fotokonst och skulpturer av granatsplitter. Därefter bär det av tillbaka till New York. Många av scenerna dras av en övertydlig berättarröst som återkommer med jämna mellanrum, och trots att filmen vill skildra de tre vännernas euforiska lyckorus är många av scenerna i tillbakablicken livlösa och ganska platt filmade. Lite som att David O. Russell inte riktigt bryr sig om sina karaktärer. 

Efter 40 minuter kan jag konstatera att manuset är en enda röra. Ska fokus ligga på mordgåtan? Eller handlar Amsterdam egentligen om att gestalta de tre vännernas intima vänskap? Kanske vill den skildra konspiration i 30-talets New York? Jag blir utmattad av att bara tänka på det. Denna röra fortsätter fram tills filmens slut.

Christian Bales överspel

David O. Russells regi är även den ytterst märklig. Kanske hjälper det inte att dialogen ibland upplevs som väldigt stolpig, men filmen har svårt att hitta sin ton. Den landar i gränslandet mellan komedi och drama utan att riktigt sätta ner foten någonstans, vilket ytterligare spär på mitt oengagemang. Rent humormässigt är det endast Mike Myers och Michael Shannon i rollen som två fågelälskade kostymherrar som lyckas få mig att le. Margot Robbie och John David Washington kommer undan med hedern i behåll, men den överspelande Christian Bale tycks endast ha fått två regiinstruktioner: "huka dig framåt och höj ögonbrynen så högt du kan i varje scen."

Det som räddar Amsterdam från bottenbetyget är att den är ganska trivsam att vila ögonen på. Scenografin och kostymerna osar 30-tal på ett trovärdigt sätt. Allt annat faller tyvärr pladask. Just på grund av talangen som är involverad blir fallet dessutom ännu större. Bättre lycka nästa gång.

"Amsterdam" går nu att se på bio.