Äkta skräck

Äkta skräck (2024) – svensk Found Footage-rysare på bio

Nu är det premiär för "Äkta skräck" som premiärvisades på Way Out West. Found Footage-rysaren hittar inte tyngden som behövs för att skrämma en biopublik.

Efter stora biofilmer som Canceled och Karusell fortsätter den svenska skräckfilmsrörelsen att slå vågor. Näst på tur är Äkta skräck, som ger oss en Found Footage-rysare i modern tappning. I händelsernas centrum står två unga tjejer som driver en kanal där de undersöka det urbana och kusliga för att ta reda på om äkta skräck verkligen finns. Detta kan tänkas roa den yngre skräckpubliken, men vi äldre och mer härdade lär inte finna mycket nöje i denna film som misslyckas med att skrämma på djupet. 

I Äkta skräck följer vi de bästa vännerna Nour och Linn som livesänder för sina följare när de jagar det otäcka och det övernaturliga. När någon tipsar dem om att titta närmare på häxbränningarna som ägde rum i Ångermanland för flera hundra år sedan packar de med sig kamerorna för att ge sig ut i ett skogssamhälle med ett både kittlande och riskfyllt projekt framför sig. 

Filmen hämtar sin tydliga inspiration från Found Footage-genrens moder, The Blair Witch Project, där ett hemsökande projekt leder våra protagonister ut till den mörka och farliga skogen. Även om det börjar hyfsat piggt får vi en rysare som lutar alldeles för tungt mot tidigare berättarstrukturer där vändpunkterna inte alls känns oväntade. Snarare kommer de som ett brev på posten (i det här fallet ett DM i inkorgen), och emellanåt är det läskigt förutsägbart. 

Synd att "Äkta skräck" har femtonårsgräns

"Äkta skräck" sliter också med det som så många andra den känns osäker på vilken målgrupp den främst vill tilltala. Samtidigt som den i grunden är snäll och graviterar mot något som liknar LasseMajas detektivbyrå, slår den till med ett vuxet våld som gör att helheten till slut blir skev och svårplacerad. Äkta skräck har tilldelats en femtonårsgräns och det tror jag är synd för filmens biljettintäkter – sett till hur reserverad man är med våldet under den större delen av filmen, hade man lika gärna kunnat löpa linan ut och gett oss en fullt ut barnvänlig rysare. 

Även om det här är en mjuk skräckis, så når skiten alltså fläkten till slut och viss vålsdeffekt utlöses. Men då är det för sent för att jag varken ska chockeras eller palla bry mig. Som en skräckentusiast som älskar att svensk filmindustri satsar på genren ville jag verkligen gilla den här filmen, men det går bara inte. Den eloge jag kan ge till filmen är hur regissören Daniel di Grado och hans team tacklat en av de knepigaste bitarna med Found Footage-formatet – att naturligt övertyga oss om varför man filmar sig själva i varje scen.

Kanske kommer du att tycka bättre om "Äkta skräck". Filmen finns nu att se på svenska biografer.