Justice

Batman V Superman - Dawn of Justice

Dawn of Justice startar i staden Metropolis under den ledda attacken av general Zod, scener som känns igen från den sista akten av föregångaren Man of Steel (2013). Bruce Wayne (Ben Affleck) befinner sig mitt i gatustriderna och gör allt för att försöka rädda civila från förödelsen. Men flera av hans anställda återfinns bland de dödförklarade och för Bruce råder det ingen tvekan om vem som bär ansvaret, Stålmannen, vars ignorans över de civila offren blir katalysatorn till konflikten i vad filmens titel, Batman V Superman, uttrycker.

Nästa att axla rollen som Batman, efter Christian Bale i The Dark Knight-trilogin, är Ben Affleck. Hans insats, liksom Henry Cavill som Stålmannen, är tillfredställande men skådespelarna tillför ingen direkt ny dimension till sina karaktärer; vilket inte heller verkar vara regissören Zack Snyders avsikt. Bättre är istället Jeremy Iron, som butlern Alfred och Amy Adams som Lois Lane. De lyckas blåsa liv i en annars monoton dialog. Dessutom spelar Jesse Eisenberg över ordentlig i rollen som Lex Luthor och gör, enligt min mening, filmens svagaste rollprestation.

Snyder verkar istället ha lagt krutet på att försöka skapa ett visuellt potpurri av specialeffekter. Scenografin, produktionsdesignen, ljudbilden och koreografin är perfektionistiskt utförd. Hade dialogen och dramaturgin varit lika genomarbetad hade Dawn of Justice kunnat bli en riktigt bra film inom genrens ramar.

Snyder hastar sig istället genom store delar av handlingens kärna istället för att stanna upp och utveckla nyckelelementen i själva konflikten och filmens universum. Att utelämna själva berättelsens essens, den stora möjligheten att manipulera och leka med huvudpersonernas alter ego, är både märkligt och synd. Detta gör att filmens två och en halv timmar känns alldeles för långa.

Med detta sagt ligger filmens behållning i actionscenerna, som smakfullt balanserar det dystra med det lekfulla. Snyder gör också ett fint jobb med att introducera karaktären Wonder Woman, som det sedan tidigare står klart att det ska göras en egen film om. Dessutom är framställningen av henne förförande.

Bäst: Scenografin, produktionsdesignen och ljudbilden är proffsig som tusan!

Sämst: Berättandet och dialogen är stundtals riktigt usel.

Christoffer Fatland