Justice League (2017)

I en tid utan Stålmannen befinner sig världen i ett uppgivet tillstånd. Superhjältar som Wonder Woman (Gal Gadot) och Batman (Ben Affleck) tycks vara en föga tröst och de saknar Clark Kents förmåga att ena mänskligheten. Hopplösheten övergår till desperation när den fruktade superskurken Steppenwolf återvänder efter tusentals år av frånvaro.

Batman och Wonder Woman får tidigt nys om att något är ordentligt fel och tillsammans beger de sig ut på en resa för att skapa en liga av superhjältar, redo att offra allt. Snart bildas en allians där Aquaman (Jason Momoa), The Flash (Ezra Miller) och Cyborg (Ray Fisher) står vid deras sida. Frågan är om de verkligen har vad som krävs för att rädda världen från deras övermäktiga motståndare?

"Justice League" utannonserades för första gången redan 2007 och de senaste åren har förväntningarna varit höga. Efter att fjolårets Suicide Squad (i princip samma film fast med skurkar som hjältar) bombade, började dock skeptiska röster att ljuda. Justice League är på många plan en bättre film än Suicide Squad, men här finns också en hel del gemensamma problem. Exempelvis är berättartempot hackigt och den huvudsakliga antagonisten ett intetsägande CGI-spektakel med fåniga och lika uppenbart animerade underhuggare. Till sin fördel har dock Justice Leauge en skön första akt där det jobbas hårt med att integrera filmens värld med vår egen. Här finns det en hel del skämt gömda för den observante.

Tips: Om du letar tips på årets filmer, spana in vår samlingssida. Där samlar vi alla de bästa filmerna i alla genrer.

The Flash har likt Marvels Quicksilver fått agera filmens "comic relief", men till skillnad från sin konkurrent är han inte särskilt rolig. Likväl ska varenda replikutbyte hjältarna emellan avbrytas av snabba och platta skämt från hans sida. Det är som att den skicklige tempoväxlaren fullständigt saknar tajming. Tack och lov fungerar de övriga hjältemedlemmarna bättre, framförallt ruffige och whisky-svepande Aquaman och favoriten Wonder Woman, som med sin godhet, komiska kvalitet och övernaturliga styrka känns som en uppdaterad version av träige Stålmannen. Gal Gadots utstrålning, Jason Momoas välformade sexpack och en handfull sköna scener kan dock inte bära Justice League hur långt som helst.

I en scen säger Batmans butler Alfred att han saknar den gamla goda tiden, när allt de behövde oroa sig för var exploderande pingviner. Det må ha varit menat som ett slags metaskämt, men jag kan inte annat än hålla med. Det var länge sedan vi såg en superskurk med mänskliga kvaliteter, någon att på sätt och vis sympatisera med och kanske heja på. Dessa forntida gudar, som på senare tid har fått agera våra superhjältars motpol, saknar både karisma och en tydlig motivationskraft. Att i stort sett varenda superskurk skulle gå igång på fullskalig massförstörelse utan någon direkt vinning, vittnar främst om dålig kreativitet i författarstugorna.

"Justice League" är med andra ord en helt okej bioupplevelse för den som är ute efter maffiga CGI-strider. Om du däremot är ute efter något mer än så, lär du bli besviken. Av en av 2000-talets dyraste filmer, med en budget på 300 miljoner dollar, bör vi kunna förvänta oss mer.