Baby Reindeer

Recension: Baby Reindeer (2024) – skrämmande stalkerhistoria

Den nya serien "Baby Reindeer", som delvis regisserats av svenska Josephine Bornebusch, finns nu på Netflix. Den är en sanslöst stark serieadaption på Richard Gadds pjäs med samma namn, som bygger på hans egna upplevelser med en stalker.

Donny (Richard Gadd) är en bartender i London som försöker slå igenom som komiker. En dag kommer den tio år äldre kvinnan Martha (Jessica Gunning) in på hans bar. Hon har inte ens råd med te, och av vänlighet erbjuder Donny henne en kopp gratis. Efter deras möte blir Martha stammis där och börjar successivt känna mer än bara vänskap för Donny, som i sin tur ryggar tillbaka när han förstår var hon är på väg. Martha vägrar acceptera ett nej och tränger på allt mer i hans liv, och så småningom drar en fullskalig stalker-historia igång där Donny räds att ringa polisen...

Högst trovärdigt porträtt

"Baby Reindeer" är skriven utifrån egna erfarenheter – och det märks. Inte minst på dialogen som hela tiden är ruggigt välskriven. När Martha pratar göms det små härskartekniker i hennes repliker, och skådespelarna gör ett ypperligt arbete med sina karaktärer. Framför allt gör Jessica Gunning som spelar Martha det extremt bra. Man förstår varför Donny inte ringer polisen på direkten. Martha upplevs inte som en elak manipulativ stalker, trots att det är precis vad hon är. Snarare upplevs hon som en tragisk kvinna i behov av hjälp.

Det ska tidigt sägas att serien är smärtsam och provocerande. Den är inte lämpad för alla. Om du är känslig för historier om droger, våldtäkt, och stalking bör du inte se Baby Reindeer. Men för dig som klarar av det är det en fängslande och otrolig historia som du inte kommer kunna titta bort ifrån – även om du kanske hellre skulle vilja det. 

"Valen är inte inlagda för att storyn ska fungera, de betyder något"

Allting känns dock inte alltid helt förståeligt från publikens perspektiv. Flera gånger gör huvudkaraktären dåliga eller underliga beslut som visar upp honom i ett unket ljus. Som tittare känns det väldigt frustrerande och nästan tillgjort när Donny gör själdestruktiva val, och det är då serien påminner oss om att det här är baserat på en riktig historia. De här valen är inte inlagda för att storyn ska fungera, de betyder något och har en verklighetsförankring.

Donny har genom seriens gång en komplicerad relation till kärlek och kön. Han är en man som jobbar på en väldigt heteronormativ bar, och låter nästan äcklad när Martha frågar om han är gay. Trots detta söker han sig till en transpartner på en dejtingsida för transpersoner. Det hela hänger inte riktigt ihop, än mindre när han inte klarar av att kyssa någon. Han har även svårt att helt ta distans från Martha, trots att hon i renodlad destruktivitet anfaller honom. På någon nivå tänker han att hon inte är farlig nog för att prata med polisen.

Inledningsvis är det irriterande att Donny inte slår tillbaka hårdare mot Martha, men när vi får lära oss mer om hans liv innan berättelsen tar vid faller pusselbitar på plats som gör att vi förstår honom bättre. Inte minst ett självhat som speglas i hur hans relationer ser ut.

Smärta på smärta

Trots att vi inte får någon större paus från hemskheterna (det är verkligen smärta på smärta) så lyckas Baby Reindeer vara charmig och småkul på sina ställen. Det som gör serien så unik och fantastisk är även det som skulle göra den svår att rekommendera för en vän. Den innehåller scener där karaktärer blir våldtagna, neddrogade, stalkade och attackerade på sätt som är väldigt realistiska. Och oerhört drabbande. 

De sju första avsnitten av "Baby Reindeer" släpptes i dag på Netflix. Känner du dig magstark? Då rekommenderas den starkt.