Zack Snyder's Justice League

Zack Snyder's Justice League (2021)

Om det är någon film som förtjänar en nyversion är det väl ändå ''Justice League'' från 2017? Så har det blivit – och under Zack Snyders kontroll har resultatet blivit både bättre och längre. Men felfritt, det är det verkligen inte.

Det är helt förståeligt att Zack Snyder valt att göra en ny version av Justice League, som ursprungligen hade premiär 2017. Filmen kantades nämligen av en hel del produktionsproblem, och i slutstadiet lämnade Snyder registolen för att hantera en familjetragedi. Joss Whedon (Firefly, Avengers) tog därför över och det gjordes en hel del omtagningar. Det råder delade meningar om hur mycket av Snyders ursprungliga material som faktiskt syntes i filmen.

Så här kommer den, Zack Snyders Justice League som han vill ha den. Speltiden landar på hiskeliga fyra timmar och filmen är uppdelad i flera kapitel, plus en epilog. Jag hade inte jättehöga förväntningar, i och med att 2017-versionen var en smärre katastrof, men Snyder har faktiskt lyckats med att skapa en mer fyllig och logisk film som också innehåller ett par kittlande överraskningar. 

Men med det sagt: den nya versionen är endast bra om man jämför med originalet, inte om man ställer den bredvid andra filmer och tv-serier om superhjältar som florerar på streamingtjänsterna. Fyra timmar kan med lätthet investeras smartare, exempelvis genom att se fyra avsnitt av den helt briljanta och smått satiriska Amazon Prime-serien The Boys (2019-). 

En skurk med mycket att stå i

För handlingen i Zack Snyders Justice League är fortfarande dötrist. En utomjordisk varelse, Steppenwolf (namnet är distraherande eftersom det får mig att tänka på rockbandet och därigenom filmen Easy Rider), letar frenetiskt efter tre undangömda metallådor som, om de sammanfogas till en enhet, ger innehavaren total kontroll över jorden. Genom att göra detta, hoppas han kunna få återupprättelse inför sin mästare, Darkseid. Steppenwolf är nämligen skyldig honom 50 000 planeter – och har med andra ord lite att göra. 

Samtidigt som handlingen fortgår ska var och en av medlemmarna i det som ska komma att bli Justice League introduceras. Vissa introduktioner är motiverade även om de inte lyckas fördjupa karaktärerna nämnvärt, som när det gäller Cyborg (Ray Fisher) och The Flash (Ezra Miller). De har båda en minst sagt trasslig relation till sina respektive pappor. Även om Snyder försöker, så lyckas han inte gå in på djupet när det gäller dessa karaktärer. Han har helt enkelt inte tid, eftersom det är en jäkla massa annat som också ska hända i filmen. 

Det största problemet, som skiljer Justice League-gänget från Marvels Avengers, är dock att karaktärernas gruppdynamik inte fungerar. Batman, Wonder Woman, Aquaman, Cyborg och The Flash är helt enkelt ett ganska trist gäng, som befinner sig i en gravallvarlig film där jag som tittare förväntas bry mig hur det kommer att sluta för dem. Men det är helt och hållet omöjligt. 

Och hur kommer det sig att datoranimeringen inte håller högre klass? De oräkneliga antal personer som jobbat med de visuella effekterna, borde inte deras samlade krafter och expertis lett till något bättre än det här? 

Men filmen är fortfarande mer lyckad än den från 2017. Här får man en bättre bild av det hot som Steppenwolf och Darkseid utgör mot jorden. Därtill rättar Snyder till Batmans drömsekvens, som tidigare malplacerats i Batman v Superman: Dawn of Justice (2016), där den inte hade någon vidare funktion. Här får den en helt annan innebörd och ger en hint om vad som skulle kunna ske om Justice League-teamet inte är försiktiga i framtiden. Jag tänker faktiskt gå så långt som att säga att innehållet är kittlande och att det mycket väl hade kunnat funka för en framtida långfilm. 

Och det måste sägas: Jared Leto gör ett kort och mycket bra inhopp som Jokern. Han lyckas faktiskt återupprätta sig något efter den usla Suicide Squad (2016).