Wonka

Recension: Wonka (2023) – Timothée Chalamet briljerar i nya filmen

Underbara karaktärer, en fantastisk Timothée Chalamet och underhållande sångnummer gör “Wonka” till biojulens mest självklara film för hela familjen.

Vem har egentligen väntat på en ny filmatisering av Roahl Dahls klassiker Kalle och chokladfabriken? Sjuttiotalaren med Gene Wilder och Tim Burtons skruvade remake med Johnny Depp från 2005 har båda gett oss två lyckade versioner som skiljer sig helt från varandra. Men det visar sig att en berättelse om en ung och hoppfull Willy Wonka, innan han blir ensam och konstig, är precis vad vi behöver. I synnerhet när det är Timothée Chalamet som ska gestalta honom. 

I den nya filmen drömmer den påhittige chokladmakaren Wonka om att ta världen med storm med sitt magiska godis – men han finner sig ständigt begränsad av sina fulspelande konkurrenter, stadens “chokladkartell”, som gör allt för att sabotera för honom. När Wonka snart finner sig fångad och får slava i ett tvätteri verkar den stora drömmen som mest avlägsen. Vilken tur att han har nära vänner som hjälper honom att aktivera en flyktplan för att sen kunna bevisa gång för alla att hans choklad inte längre kan ignoreras.

"En högst njutbar verklighetsflykt"

"Wonka" är ett ambitiöst studiobygge som kostat multum att få ned på våra biodukar. I tider där många vänder sig emot den här sortens “fabricerade film” visar man dock att de fortfarande går att göra tonsäkra och med mycket hjärta bakom allt det tekniska. En stor anledning till att filmen funkar är Timothée Chalamet och den övriga casten – Olivia Colman är underbar i rollen som tvätteriets onda ägare, fröken Scrubbit, och Keegan Michael-Key som chokladberoende och korrupt polischef i fat suit. En annan som ska nämnas är förstås Hugh Grant. 

Addera några av de skönare musikalnumren jag skådat i en biosalong, så är Wonka en högst njutbar verklighetsflykt som både stilistiskt och emotionellt påminner om Harry Potter och Paddington. Detta har förstås sin förklaring i att det är just Paddington-regissören Paul King som rattat spakarna – tillsammans med producenter från Harry Potter-serien.

Den enda invändningen jag har mot filmen och som i perioder hotar den från de högsta betygen är att den går lite för hårt ut på sin plot – det är mycket som händer hela tiden och vägen mot målet är längre än vad den hade behövt vara. Man hade kunnat klippa bort delar av filmen och gjort den tajtare. Men samtidigt, vad gör det när man får se Hugh Grant som en Oompa-Loompa?

Timothée Chalamet fortsätter att visa sin bredd

Filmens stora stjärna Timothée Chalamet fick sitt genombrott med det fängslande kärleksdramat Call Me by Your Name och därefter har allting gått väldigt fort. Han har spelat allt från excentrisk New York-bo i Woody Allens romantiska komedi A Rainy Day in New York och ledare för en befrielserörelse i Wes Andersons The French Dispatch, till protagonist i den gigantiska sci-fi-satsningen Dune. 

I sin förra film, den suggestiva coming of age-thrillern Bones and All, spelar Timothée Chalamet en new wave-punkig kannibal som vill hitta sin väg genom livet. Vad denna 27-åriga skådis än tar sig an så verkar det passa honom utmärkt, och när Chalamet breddar sin repertoar ytterligare med Wonka visar han ännu en gång att han kan spela vad som helst. Med fullständig övertygelse spirar han av energi och naiv ungdomlighet (inte minst i filmens olika musikalnummer), samtidigt som han gång på gång sätter de tunga, emotionella bakslagen som träffar Wonka så fort saker och ting verkar gå bra för honom. Det är inte den typen av roll man vinner priser för, men sett till det enorma arbetet han behövt lägga ned på rollen och de utmaningar som kommer med den, så borde han kanske göra det. Han ska åtminstone få sitt erkännande av tyckarna.

Känslan är verkligen att Timothée Chalamet är en sällsynt genuin skådespelare med mycket integritet; trots sin unga ålder har han bevisat att han inte plockar roller för att stärka kassan, utan för att han faktiskt dras till dem. Rent krasst är Wonka en komplex storproduktion som i andra händer hade kunnat sluta upp som en riktig kalkonrulle – direkt skadlig för karriären – men den risken verkar han ha varit högst villig att ta. Ju mer jag ser av honom, desto mer övertygad blir jag om att han är en av de allra bästa vi har.

“Wonka” har biopremiär den 13 december. Det är min varmaste rekommendation att du säkrar dina biljetter och ser den.