Thor

"Thor: Ragnarök" (2017)

"Thor: Ragnarök" är även recenserad av veckans gäst Luis, som gör veckovisa videorecensioner.

Åskguden Thor (Chris Hemsworth) och monsterhybriden Hulken/Bruce Banner (Mark Ruffalo) lämnade jorden efter händelserna som ägde rum i filmen Avengers: Age of Ultron. Nu har det gått drygt två år och Thor återvänder till Asgård i hopp om att få information i sökandet efter sin försvunna far Odin (Anthony Hopkins). Tillsammans med sin adoptivbror Loki (Tom Hiddleston) beger sig Thor ut på jakt efter fadern. Efter olika omständigheter får Thor reda på att han har en maktgalen syster, dödsgudinnan Hela (Cate Blanchett), som vill göra det som de flesta superskurkar vill: styra över världen. Thor måste nu komma på ett sätt att rädda sin värld från förintelse.

Den minoritet som inte har sett någon av de tidigare Marvel-filmerna kan få det svårt att till fullo förstå karaktärernas bakgrund och snappa upp vissa referenser. Däremot är den övergripande handlingen tillräckligt grundläggande för att svepas med i oavsett. Att diskutera vilken roll Hulken har i filmen vore egentligen inte att avslöja något, eftersom han syntes i trailern. Men redan där väcktes känslan av att filmmakarna uppenbarligen inte tillämpat ”less is more”-begreppet, något som med facit i hand visade sig stämma. Thor: Ragnarök är mycket av allt, på gott och ont.

Filmen är fullproppad med celebriteter i små cameos (håll utkik under en teaterscen några få minuter in) och finurliga slapstickskämt. Det sparas inte heller på krutet när det gäller action. I storskaliga och alltför barnvänliga CGI-slag plöjer Thor ner mängder av fiender, och jag påminns av gamla TV-spel där hjältarna framstår som osårbara. Men det finns även mer engagerande och stämningsfulla actionsekvenser där gåshuden inte är långt borta.

Just balansen mellan komik och censurerad action har blivit lite av Marvel-filmernas signum. De riktar sig till en bredare publik och når ofta väldigt många tack vare god marknadsföring. Just genre-mixen fungerar inte alltid, iallafall om du frågar de som inte håller The Avengers speciellt högt. I den första timmen av Thor: Ragnarök används skämt som ett element för att bryta vanliga klyschor i genren, vilket är effektivt och smart implementerat. Berättelsen greppar tidigt tag i en och har högt tempo. I motsatts till detta spretar dessvärre manuset. Vi skrivs ofta på näsan och författarna vill berätta mycket, samtidigt. Följaktligen blir flera senare inslag ganska kontextlösa, vilket gör att filmens oundvikliga slutkamp varken känns tillräckligt nervig eller exalterande.

I det stora hela lyckas däremot "Thor: Ragnarök" att underhålla i drygt två timmar tack vare ett högt tempo, en karismatisk Chris Hemsworth och smart och effektiv hommage (ibland på gränsen till plagiat, tänk på Sagan om de två tornen under scenerna på berget mot slutskedet) till andra äventyrsfilmer. Blandningen av slapstick-humor, action och äventyr finns här, precis som i resten av filmerna i Marvel Studios ständigt expanderande filmuniversum, och fansen kommer inte att bli besvikna. Hur som helst kommer säkert vissa filmtittare, mig inräknad, också att störa sig på det allt för spretiga berättandet, den visuella TV-spelskänslan och, trots att Cate Blanchett verkligen försöker, ännu en platt filmskurk.

TIPS: Om du gillar superhjältar borde du spana in vår lista "Topp 10 Superhjältar och deras bästa filmer".