Recension: Jönssonligan kommer tillbaka (2024) – så bra är den nya satsningen

Att lyckas med en ny Jönssonligan-film verkar vara dömt att misslyckas. De två senaste satsningarna – Den perfekta stöten (2015) och Se upp för Jönssonligan (2020) – började och sluta med sina första filmer. Allt fler fans har nu bestämt sig för att den klassiska uppsättningen med Gösta Ekman, Ulf Brunnberg och kompani verkligen inte går att matcha, eller ens komma i närheten av. Det som en gång varit har varit och kommer aldrig gå att göra igen.

I en intervju med Filmtopp beskriver Robert Gustafsson den nya satsningen som en balansgång. "Vi kan inte göra kopior av ursprungsgänget för det blir bara sämre, utan vi måste göra våra egna versioner", säger han. Samtidigt understryker han att publiken måste känna igen både ligan och karaktärernas essenser. En svår balansgång minsann, men efter att ha sett slutresultatet är det bara att pusta ut. Det finns väldigt lite som vinglar med Jönssonligan kommer tillbaka. 

Casten är klanderfri

I den nya filmen återförenas kvartetten när Charles Ingvar ”Sickan” Jönsson söker upp sina vapendragare efter att ha varit borta en längre tid. Det dröjer inte länge innan han presenterar sin nya plan för dem; tillsammans ska de stjäla ett äkta T-Rex-skelett från Naturhistoriska museet som värderas till 320 miljoner kronor. Planen är tajmad in i det sista och en hungrig köpare väntar på att få hem skelettet, så vad kan gå fel? Jönssonligan hade inte räknat med att de skulle vara fastnålade på den skarpsynta kommissarien Rigmor Grens skurkkarta. 

Den nya filmen är med all rätt gjord med betydligt enklare medel än Tomas Alfredsons överambitiösa försök – det märks att man här vill gå i rätt riktning och inte springa i fel. Det är lika bra att säga det direkt: Jönssonligan kommer tillbaka är inte spektakulär, men den gör väldigt mycket rätt. Själva ligan är perfekt castad. Robert Gustafsson har flera gånger visat att han kan spela vad som helst, och det syns inte att han känt någon press kring att leverera en bra ”Sickan”. Tvärtom märks det att han haft roligt med karaktären, som utöver sin fyndiga hjärna också har en hel del fysisk humor. 

Jonas Karlsson, som även han kan spela allt, sätter föga förvånande en snajdig och hal Vanheden med bravur, och Jennie Silfverhjelm har den rätta karisman för att kapsla in Doris stora personlighet. Jag hade större farhågor kring Anders Jansson som Dynamit-Harry. Hans version är helt klart den som skiljer sig mest från det svenska originalet. Men det visar sig att Jansson har vad som krävs för att få till karaktären och samtidigt ge den sin egen älskvärda spinn.

Det är nästan omöjligt att klaga på filmens rollbesättning. Förutom kärnan är även birollerna sköna – från Lotta Tejles hårda kommissarie Rigmor och Felicia Danielssons många år yngre assistent till Benjamin Ingrossos lättmanipulerade taxichaufför. På polisstationen får vi även se David Batra, Leif & Billy-stjärnan Alfred Svensson och den folklige countryartisten David Ritschard i roller som inkompetenta poliser. Ett riktigt härligt gäng.

”En stabil grund att bygga vidare på”

Där filmen inte riktigt når upp till samma höjder är för mig under själva heisten. Att stjäla ett gigantiskt T-Rex-skelett från ett hårdbevakat och knökat museum borde ju vara omöjligt, men kuppen testar inte Jönssonligan särskilt mycket. Det är snarare vad som händer efteråt – att komma undan med stölden – som blir den stora utmaningen.

För min del hade själva kuppen gärna fått vara längre, större och kantad med fler faror. Kuppen bör ju vara stjärnan i en kuppfilm, men det är den inte här. Det saknas också ett och annat magic moment för att lyfta Jönssonligan kommer tillbaka till de riktiga höjderna. Vi får inte riktigt de där stunderna som lockar till stora garv, istället är det allt jämt småkul. 

Under regissören Eddie Åhgrens vingar har man tagit fram en högst kompetent film som sätter en stabil grund att bygga vidare på. Om den lyckas vända på sina tvivlare återstår att se, men det här förtjänar helt klart en uppföljare.