The Last Duel

The Last Duel (2021)

"The Last Duel" är Ridley Scotts senaste storslagna film. Än en gång bjuder han in oss i en värld där män svingar svärd och spänner sina muskler för att bevara sin heder och bevisa sina principer rättfärdiga. Trots att vi varit där många gånger förr lyckas Scott presentera något som känns inspirerat och relevant.

Knappt 20 minuter in i The Last Duel sjönk jag djupt ned i stolen och kände hur hoppet var på väg att rinna ur mig. Filmens start är ryckig, med ständiga tidshopp, nya scener var trettionde sekund och en avsaknad av en fast referenspunkt. Lyckligtvis dröjde det inte länge därefter innan det visade sig att min bristande tillit till Ridley Scotts förmåga att styra denna berättelse framåt var obefogad. I takt med att filmen fortgår blir den bättre. Mycket bättre.

Så ha tålamod under inledningen – för "The Last Duel" är en film som växer för varje minut som passerar.

Jean de Carrouges (Matt Damon) och Jacques Le Gris (Adam Driver) är vänner som har stått sida vid sida på slagfältet, men deras liv ska snart gå vidare i helt olika riktningar. Utmaningarna hopar sig för Carrouges, samtidigt som Le Gris blir greve Pierres (Ben Affleck) närmaste bundsförvant och tycks få allt serverat på ett silverfat.

Bitterheten och avundsjukan växer inom Carrouges och en rivalitet föds mellan de båda männen. Någonting som Carrouges däremot har, till skillnad från Le Gris, är Lady Marguerite (Jodie Cormer). I Carrouges frånvaro sker en händelse mellan Marguerite och Le Gris som ska komma att eskalera deras rivalitet så till den grad att Carrouges utmanar sin tidigare vän på en duell till döden. På så sätt är det Gud som ska få avgöra vem som har rätt när ord står mot ord.

Vad som hände mellan Marguerite och Le Gris, och händelserna omkring det, får vi uppleva från de tre huvudkaraktärernas subjektiva perspektiv. I varsina kapitel får vi ta del av sanningen så som Carrouges, Le Gris och – allra viktigast – Marguerite upplevde den.

LÄS OCKSÅ: Bästa filmerna 2021

En duell mellan manliga egon

Det finns som sagt beröringspunkter mellan The Last Duel och många av Scotts tidigare storslagna actionfilmer, men när du sätter dig i biostolen, förvänta dig inte Gladiator – för det här är någonting helt annat. The Last Duel är i första hand ett drama (även om det finns en hel del actionfyllda inslag) och i sin själ skulle den till och med kunna påstås vara Gladiators raka motpol.

Medan Gladiator romantiserar och glorifierar män som är redo att dö för sin sak, så är The Last Duel en film som fullständigt klär av mäns föreställningar om vad de tror sig vara och stå för. På ytan handlar berättelsen om två bittra fiender som slåss för en kvinna och på grund av en kvinna, men i själva verket handlar det om två manliga egon som mäter sig med varandra.

Historien utspelar sig flera hundra år tillbaka i tiden, men det är alltjämt smärtsamt påtagligt hur aktuellt innehållet i filmen är även för vår samtid.

LÄS OCKSÅ: Nu skrivs manuset till Gladiator 2

Filmen hade mått bra av mer Cormer

"The Last Duel" är ett fascinerande utforskande av sanningen och det som gör filmen genuint sevärd är hur trovärdigt den presenterar respektive sanning. Det råder inga tvivel om att de tre karaktärerna verkligen tror på sina egna sanningar, vilket leder till en och annan tankeställare hos tittaren.

Avvikelserna mellan de olika sanningarna presenteras också med en bitvis imponerande finess – som när kortare repliker yttras av olika karaktärer beroende på vems sanning det är vi följer.

Trots att filmen klart och tydligt talar om för oss att vi alla har vår subjektiva uppfattning av den, så finns det en "sanning" i den här berättelsen som väger betydligt tyngre än de andra, och det är Lady Marguerites. Dessvärre är detta den sanning vi får ta del av allra sist – vilket visserligen fyller sin tydliga funktion, men inte utan att helheten tar viss skada.

The Last Duel skildrar en värld där männen tar plats och bestämmer vilken "sanning" som är värdefull, medan kvinnor får verka i skymundan. Länge känns det som om filmen behandlar Lady Marguerite på precis det sätt som kritiseras i filmen. Hon är länge, länge en karaktär i skymundan.

I slutändan får Lady Marguerite berätta sin version av verkligheten, och det hela är gjort med finkänslighet och tyngden som behövs, men jag tror trots allt att filmen hade mått bra av att hon hade fått ta ett ännu större utrymme. När det väl kommer till kritan är det trots allt hennes berättelse som verkligen betyder något, och det är Cormers karaktär som är The Last Duels verkliga protagonist.

Med Lady Marguarite som tydligare huvudperson hade detta kunnat bli ännu mer än en svag fyra i betyg.

"The Last Duel" är en film med en hög tröskel. Inledningen känns ofokuserad och det är svårt att tänka på något annat än hur fula frisyrer Matt Damon och Ben Affleck har, men när du väl tagit dig över den där tröskeln finns det gott om saker att beundra. Holofcener, Affleck, Damon och Scott guidar oss med säker hand genom en svårnavigerad historia som tacklar ett känsligt ämne. Det är inte ofta en film lyckas göra det så snyggt, samtidigt som den förblir underhållande.

LÄS OCKSÅ: Actionfilmer som förtjänade en Oscar