The Holdovers

Recension: The Holdovers (2023) – bästa julfilmen på år och dar

Alexander Payne serverar en bitterljuv och djupt empatisk berättelse om trasiga människor som oväntat hittar en nyfunnen familj under en ensam juletid.

Året är 1970 och det vankas jullov på den anrika internatskolan Barton Academy i New England. Skolans elever är i full färd med att packa och planera inför ledigheten som i de flestas fall innebär soliga utlandsresor eller flådiga skidsemestrar. De få som inte har samma lyx kommer att behöva spendera juletiden kvar på skolan i sällskap av den vresiga och, av såväl elever som lärare, illa omtyckta historieläraren Paul Hunham (Paul Giamatti).

Piprökande, snorkigt nedlåtande och ständigt latinciterande – Paul är på många sätt en sorglig figur som säkerligen hade planer på, men aldrig modet, att bli författare, och som nu istället spenderar sin tillvaro med att stänga in sig på sitt rum med en trave böcker och en dubbel whisky. Det sista Paul vill är att agera dagmamma åt ett gäng bortskämda elever, en önskan som nästintill slår in när alla kvarvarande elever i sista stund lyckas komma undan att spendera lovet på skolan – alla utom en.

Den olyckligt strandsatta är Angus Tully (Dominic Sessa) – en högst intelligent ung herre som tyvärr har gjort en ovana av att reta gallfeber på sin omgivning och bli relegerad från sina tidigare skolor. För att runda av denna trojka av missanpassade leksaker finns även skolans mattant Mary (Da’Vine Joy Randolph) som även hon ska spendera årsslutet på skolan efter att hennes son nyligen gått bort i Vietnamkriget. Detta okonventionella julfirande kommer ta oanade vändningar och forma oväntade när samtliga måste navigera sig igenom sina missöden i varandras sällskap.

Om ni ska se en film över jul – se denna

Att benämna en film som en ”comfort movie” är ofta något av en bakåtvänd komplimang. Det hintar ofta om något som å ena sidan är välmenande och allomfattande mysigt, men som samtidigt tenderar att sakna djup, tuggmotstånd och en aktiv tankeverksamhet.

The Holdovers är i ordets bokstavliga bemärkelse just en comfort movie i den mån att det är ett sällskap man aldrig vill lämna, men lyckas i samma process borsta sig ren från benämningens alla enkelspåriga och melodramatiska egenskaper som så ofta medföljer. En opolerad och uppriktig berättelse om tre trasiga människor, till en början motvilligt kvarlämnade i varandras sällskap. I deras sorg, förvirring och ensamhet lyckas de dock hitta verktygen att inte nödvändigtvis hitta en lösning till sina prövningar, men åtminstone känna mindre ensamhet i desamma. Allt under en tid på året då det sista vi som människor vill känna oss är just ensamma.

Filmens detaljerade 70-talsestetik med yviga frisyrer, manchesterkläder och rökning inomhus kompletteras utsökt med en grynig ”look” och ett krispigt vinterlandskap som sammantaget skapar en benstark och oerhört inbjudande identitet, omöjlig att inte falla för.

Alexander Payne serverar sömlöst sin karaktäristiska mix av melankoli och kvicksinnad komedi på ett sätt som ingen gör med samma finess. Han gör så med hjälp av sin gamla Sideways-kollega Paul Giamatti i en roll som, och jag hatar att behöva använda uttrycket, han känns som född att spela. Hans karaktär med samma namn är arrogant, omedvetet rolig och djupt osympatisk i samma andetag, men det är i de små glimtar av medmänsklighet och en vilja att bli en bättre människa som hans prestation verkligen skiner.

Även Dominic Sessa, i en roll som uppseendeväckande nog är hans allra första, står för en strålande insats som den utåtagerande tonåring med underliggande smärta som retar ständig gallfeber på Paul. Dessa två hålls till mångt och mycket samman av Da’Vine Joy Randolphs nedtonade, varmsinta och sörjande Mary som, trots en Bostondialekt som kommer och går likt en efterhängsen vintersnuva, även hon smälter in ljuvligt i denna brokiga historia om nyfunnen familj och oväntad samhörighet.

The Holdovers kanske främsta triumf ligger i hur våra karaktärer vid filmens slut inte nått någon yttre lösning på deras problem, men att det ändå känns som en seger. När motgång och tragedi inte längre känns som jordens undergång för vi känner oss annorlunda inombords och bättre förberedda inför hur vi ska ta oss an dem. Och det, mina damer och herrar, det är en sann comfort movie.

The Holdovers har svensk biopremiär 5 januari 2024.