The Emoji Movie

The Emoji Movie (2017)

"The Emoji Movie" har – trots att stora namn som bland andra Patrick Stewart och T.J. Miller är inblandade – snabbt blivit något slags skämt i zeitgeisten. Kanske är det inte så konstigt med tanke på att Sony Pictures har valt att krysta fram en berättelse om emojis. Något som för cynikern låter som ett väldigt lömskt sätt att  föda upp en riktig kassako. Men optimisten i mig sken starkt när jag satte mig i biografen för att med ljus och lykta leta efter anledningar till att folk dömer filmen alldeles för hårt.

Problemet är bara att folk inte gör det. Berättelsen om Gene, en ”meh”-emoji som har alldeles för sprudlande känslor för att hela tiden stanna i sin likgiltiga roll, måste helt enkelt inte berättas – den är inte född ur någon skaparglädje och kan därför inte engagera. Det blir väldigt svårt att sympatisera med Alex, som äger telefonen som emojin Gene lever i, och hans försök att ragga på tjejen Addie genom att ”välja rätt emoji” i sina sms.

Inte heller blir det lätt att bry sig när Gene blir stämplad som ett tekniskt fel och börjar jagas av botar som ska radera honom. Flykten tar honom ut från sms-appen, till hemskärmen och vidare till så spännande vidder som (tydligen) det vackra Spotify-landet, den spännande Candy Crush-världen och det romantiska Instagram-sceneriet. Appar och emojis är grymma, hippa och roliga – och allt är platt.

"The Emoji Movie" är osäker på sin målgrupp

Inte ens de konstanta bajsskämten (ja, efter den andra eller tredje referensen till att det finns en bajs-emoji blir det lite tröttsamt) eller faktumet att karaktärerna har noll personlighet hjälper, föga förvånande, filmen att växa. Medioker efter medioker scen kastas framför ens ögon i ett rasande tempo och publiken verkar alieneras i samma takt. Inte ens barnen på den visning jag var vid verkade reagera särskilt starkt under ”roliga”, ”sorgliga” eller ”spännande” scener och jag funderade gång efter gång på vilka målgruppen egentligen är. Raggandet, referenser till nättroll, piratkopiering och brandväggar känns oaktuellt för 7-åringar men filmens ton är inte anpassad för folk som är äldre än så.

Det här är filmskapande född ur lättja och The Emoji Movie är nästan störande enkel att hata – en The Lego Movie (2014) där allt gick fel istället för rätt och den enklaste vägen nästan alltid väljs. Det finns en del finurliga små idéer i filmen och några av de budskap som subtilt vävs in är inte helt tokiga. Problemet (förutom att de förstörs av att själva grundidén är så pass tom och skamlös) är bara att de känns så enkla, klyschiga och falska. Som om det vackra pustas ut från en ond demons stinkande käftar. Som att få höra ”jag älskar dig” från någon som inte menar det. Som att se Donald Trump på ett klimatmöte.

Vi får se hur lång tid det tar innan jag känner för att använda emojis igen.