The Devil All the Time

The Devil All the Time (2020)

"The Devil All the Time" för oss skoningslöst in i den mörkaste vrån av människans natur.

I USA:s södra delar gömmer det sig små, små orter som till och med Gud har glömt, trots att det är här flera av hans mest starkt troende följare varje söndag knäpper händerna för bön på de nötta bänkarna i kyrkor, som desperat behöver dammas av och målas om. Trots att deras starka tilltro till övre makter så formas det ett dystert öde mellan dessa herrens lamm.

Det är en lång, lång rad av enormt stora namn på skådislistan: Bill Skarsgård, Robbert Pattinson, Eliza Scanlen och Marvel-killlarna Tom Holland och Sebastian Stan. Jag kunde alltså inte föreställa mig annat än femstjärnigt skådespeleri då jag långt om länge suktade efter premiären, förväntningar som med lätthet infriades. 

Men även vassa skådespelare kan sättas på prov om manuset är svårsmält. Tack och lov har alla ovan nämnda stjärnor fått ett riktigt guldmanus, en känsla som troligtvis är direkt jämförbar med den Charlie hade när han hittade den ovanliga och eftertraktade guldbiljetten till Chokladfabriken. Som om det inte vore nog blir det en riktigt "hattrick" när dessa komponenter behandlas med silkeshandskarna burna av det utsökta fotot, som knyter ihop säcken för att skapa den vackra och kusliga stämningen som filmen förtjänar. 

I bakgrunden finns hela tiden en berättarröst, som håller en vänlig arm om våra ryggar medans vi guidas in i dessa olycksaliga liv. Berättarrösten är ingen mindre än författaren bakom boken som filmen baseras på, nämligen Donald Ray Pollock. En liten detalj kanske, men det får mig att känna att filmen är skildrad precis så som mannen bakom berättelsen själv har tänkt sig att den ska vara. Vilket i sig gör att det känns ända in i märgen hur autentisk filmens är.

Pollocks nattsvarta berättelse kan inledningsvis tyckas ha många livsöden som spretar åt alla möjliga håll, som trådar på ett avklippt rep. Men ju mer tid man spenderar med dem, desto mer känner man av hur alla dessa unika personers liv hänger ihop. Dessa lösa trådar flätas en efter en ihop och mot slutet är det ett rejält och stadigt men även mjukt och följsamt rep. Ett rep som har knutits till ett lasso som skoningslöst drar in mig i berättelsens mörker likt en hjälplös kalv på en rodeo. Och jag älskar det!

För mer läsning scrolla vidare! Läs också ---> 10 riktigt vassa Netflix-tips som flugit under radarn!