Festen

Grabbkomedier brukar sällan vara föremål för något större prisregn, men vad gör det? Ibland behöver man rensa hjärnan med testosteronstinn och enkelspårig tematik. Något lågbudgetrullen Studentfesten gör sitt bästa för att leverera. Rikemansmiljöer på Lidingö anno 1994. En handfull brunstiga slynglar suktar efter alkohol och nyutexaminerade studentflickor. Lägg därtill en bortkommen polis (Kjell Bergqvist) och en självgod stekarpappa (Johannes Brost), allt under ett hektiskt dygn där det mesta går fruktansvärt fel. Resultatet är ungefär lika medvetet tramsigt som det låter.

Fenomenet "bro­coms" – komedier av barnsliga män, för barnsliga män – har fått sitt popkulturella uppsving med filmer som The 40­ Year ­Old Virgin, Supersugen, På smällen och Baksmällan, med American Pie som tongivande föregångare. Influenserna är uppenbara men Studentfesten är inte lika oanständig som sina amerikanska förlagor. Det grova språket lyser med sin frånvaro och den manliga blicken är oväntat blygsam, förutom i ett par scener med omotiverat tjejhångel och krystad gyttjebrottning. Det är som om filmen trots allt vill vara svenskt återhållsam i sin genrebundna sexism.

Långfilmsdebuterande Edvin Endre imponerar som tonårig lärjunge i det goda livets hårda skola. Med sin mjuka framtoning är hans biroll en välbehövd motvikt till grabbgängets machoideal. Dock slarvar man bort möjligheten att demonstrera någon annan utvecklingskurva än att bejaka sin inre alfahanne för att finna sitt vuxna jag. När nämnda high school­spektakel Supersugen i grunden handlar om ömsinta vänskapsband, bottnar Studentfesten i unken social fostran. I ivern att skapa stora tonårskänslor, reduceras brocom­-genrens tänkbara nyanser till en småfnissig bagatell, som med nöd och näppe gör sitt jobb som lättsam baksmällefilm.

Anders Nilsson