Suspiria

Suspiria (2018)

1977 släpptes vad som skulle komma att bli en av tidernas största kultklassiker, Dario Argentos "Suspiria", eller "Flykten från helvetet", som den heter på svenska. Nu, drygt fyrtio år senare, kommer en remake av ingen annan än Luca Guadagnino, mannen bakom förra årets stora succé "Call Me By Your Name". Skräckfilm är en hittills obeprövad genre för Luca, men av resultatet att döma känns det som han inte gjort annat. Nya "Suspiria" har svensk biopremiär 23 november.

Hösten 1977 flyttar Susie Bannion från sin familj i Ohio till Berlin för att satsa på danskarriären. Hon har turen att komma in på den världsberömda dansskolan Markos Dance Academy, som precis fått en plats ledig efter att en av eleverna vid namn Patricia Hingle försvunnit spårlöst. Detta hände strax efter att hon varit i kontakt med en psykolog och berättat att mystiska saker försiggår på skolan. Susie märker även hon ganska snart att det är något minst sagt udda med dansskolans ledare Madame Blanc och hennes två kvinnliga följeslagare, men istället för att ta avstånd från detta omfamnar hon deras innovativa process eftersom det hjälper henne att bli en bättre dansare. Det finns dock de som inte är lika inställsamma och som sätter sig emot Madame Blanc, vilket får direkt förödande konsekvenser.

"Suspiria" är en skrämmande och intensiv upplevelse med enastående skådespeleri och intressant handling. Som jag skrev i inledningen är det ingen tvekan om att Luca Guadagnino bemästrar även denna filmgenre. Han hedrar Argentos original på ett fint sätt samtidigt som han tillför mycket eget vilket gör att filmen känns helt unik trots att det ju faktiskt är en remake.

En av de saker som imponerade mest på mig i Guadagninos "Suspiria" är det visuella. Fotot, kameraarbetet och klippningen är inget mindre än mästerligt. Det är fantastiskt hur man bara genom en kamerarörelse, inzoomning eller ett klipp i precis rätt ögonblick kan skapa en obehaglig stämning. Detta i kombination med fullkomligt blodisande scener gör Suspiria till en av de mest skrämmande filmerna jag sett på länge, tillsammans med Hereditary som kom tidigare i år.

Det enda jag egentligen ställer mig frågande till är varför Guadagnino valde att låta en viss person spela flera roller i filmen. Han verkar mest ha gjort det som en kul grej eftersom det inte tillför något till filmens handling. Att personen i fråga fixar detta väldigt bra gör dock att inte förstör helhetsintrycket nämnvärt.

För fler bra tips, besök vår lista över årets bästa filmer 2018.