Spider-Man: No Way Home

Spider-Man: No Way Home (2021)

Förhoppningen om att "Spider-Man: No Way Home" skulle lyfta serien från sitt föregående bottennapp visades vara för naiv. Den nya filmen är lika intetsägande som "Far From Home" och mer farsartad än Sam Raimis tredje Spindelmannen-kapitel.

När "No Way Home" tar vid kämpar Peter Parker med att omvärlden nu känner till hans identitet och håller honom som allmänhetens främsta fiende. I ett försök att åtgärda det hela söker han hjälp hos tidsdoktorn Doctor Strange. Men när Strange med all sin förmåga försöker lägga en förtrollning som får världen att glömma bort vem som är personen bakom Spindeldräkten, går någonting allvarligt snett.

MER LÄSNING:

• Populärast på bio just nu

Istället för att radera Peter Parker ur folks minnen, upplyser han de som är på jakt efter honom i parallella världar. På så vis dyker Doctor Octopus, Lizard, Green Goblin, Electro och Sandman upp i New York. Doctor Strange håller i knappen för att stänga förtrollningen och döda av dem alla, så att världen genast kan bli en tryggare plats igen, men trotsas av Spider-Man som istället vill hjälpa dem bli kvitt sina monster-jag. En god intention Spidey kommer att få ångra bittert. 

Genom att bjuda in skurkar och hjältar från titelkaraktärens hela bioalster, spelar Spider-Man: No Way Home mycket riktigt på de nostalgiska strängarna som tenderar att gå hem hos den breda massan. Men istället för att bli ett återseende som ger upprättelse åt karaktärer som Electro och Sandman, resulterar det hela i en superrörig och farsartad multiverse-fajt med för många karaktärer, som aldrig rör sig mot någonting spännande. 

En utlämnad och svartmålad Peter Parker är egentligen ett kittlande upplägg. Och gärna hade man kunnat få toppa det med en blytung skurk som får vår huvudroll att innerligt tvivla på sig själv. Men spåret med att folket vill bli kvitt Parker kallnar avsevärt fort. Någon ny skurk dyker heller inte upp. Istället dammas tidigare antagonister av för att utgöra det stora hotet. Denna superclash mynnar likt i Sam Raimis Spider-Man 3 ut i en taktlös dans fram och tillbaka emellan de alla, som man bara måste skratta åt för att inte endast bli ledsen.

"Sjukt rörig filmupplevelse."

I detta superhjältekalas där alla ska blåsa tårtan, försvinner Peter Parker som filmens huvudperson. Hans inre resa ställs åt sidan för att vi ska skriva nya kapitel åt karaktärer som om vi ska vara ärliga knappast är några bladvändare. För vem kräver egentligen Electros och Sandmans upprättelser? Det är synd när Hollywoodproducenter underskattar sina stora hjältar och tror att de är för svaga för att stå på egna ben – som om Spider-Man inte skulle ge dem tillräckligt med pang i pluskan.

Apropå den biten, så var det en sak när Marvel gjorde sina Avengers-filmer och det ingick i kontraktet att en grupp superhjältar måste arbeta tillsammans för att rädda mänskligheten. Men när de omvandlar huvudakternas framträdanden till Live Aid-galor känns skapandet för mekaniskt för sitt eget bästa. Det är dags att ta ett kliv bort ifrån det ofokuserade Multiverse-konceptet. För det här är en sjukt rörig filmupplevelse som får en att tröttna på alla inblandade karaktärer.

Förutom ett par få vassa actionsekvenser är "Spider-Man: No Way Home" en lika stor besvikelse som "Far From Home". "The Amazing Spider-Man" med Andrew Garifield fick aldrig en grand finale och kanske ska vi tacka gudarna en extra gång för det.