Scream

Scream (2022)

Wes Cravens metaslasher och största filmskatt är tillbaka efter tio års tid. Med "Scream" hedrar de nya skaparna originalet samtidigt som de kommer med egna vassa idéer till denna älskade franchise som aldrig varit mer brutal.

Nyheten om att en femte Screamfilm skulle komma var oundviklig – jag menar, Jamie Lee Curtis är en bra bit äldre än den här casten och gör fortfarande Halloweenfilmer – men det var först när det kom fram att Ready or Not-regissörerna skulle göra den som det blev intressant. Filmen marknadsfördes då som Scream 5, men vi förstod någonstans på vägen att den inte riktigt är en regelrätt uppföljare. Och eftersom att den ursprungliga berättelsens huvudkaraktärer är med, så är den heller ingen reboot. Scream som den färdiga filmen bara heter, tillhör en nytt typ av berättargrepp som en av dess nördiga karaktärer läs oss (ibland är metan extra tacksam) heter "requel". En reboot-sequel. Den återbesöker originalet men är varken en remake eller linjär fortsättning på dess handling. Ett nytt grepp är också precis vad filmserien behöver för att den ska kunna leva vidare. 

När årets mest efterlängtade skräckfilm kickar igång gör den så med en riktig fan-pleaser. Vi kastas in i ett telefonsamtal mellan mördaren och en av de nya huvudkaraktärerna Tara, som är ensam hemma. Precis som i originalet där Casey Beckers liv hänger på om hon klarar ett skräckfilmsquiz eller inte gottar man sig här i en lång och lekfull om än homagesprängd öppningssekvens där Ghostface gör sin första attack. Men till skillnad från Casey lyckas Tara behålla sitt liv. Händelsen är fortfarande tillräcklig för att sätta skräck i hålan Woodsboro där ingen går säker när en rad nya mord snart avlöser varandra. Detta tvingar våra seriemördarexperter från Wes Cravens alster att göra comeback för att rädda dagen.

"Scream" har aldrig varit lika blodigt

Jag trodde inte att Scream gick att göra bra längre. För även om alla filmer har sina sekvenser är det egentligen bara den första som håller hela vägen. Men skaparteamet bestående av regiduon Matt Bettinelli-Olpin & Tyler Gillett och manusförfattarna James Vanderbilt & Guy Busick träffar mycket rätt när de slugt fyller ut mallen med egna idéer. Förutom att ge många av oss i publiken vår allra första requel med metahumorn fortfarande intakt, får vi också se den våldsammaste Scream-filmen hittills. Där vi är vana vid att kameran byter vinkel hålls vi kvar tills det gör ont. Det är lika brutalt som fascinerande vad man kan göra med en kniv.

Att man tar i så att våldet känns i magen är nödvändigt för att hela upplevelsen ska kännas i magen, som bra film ska oavsett genre och med vilka medel.

"Fan service som funkar"

Apropå fan service som blivit förutsägbar och tråkig med tiden visar Scream att det fortfarande fungerar bra, så länge vi inte blir överösta. Till skillnad från vad Disney gjorde med Star Wars-trilogin och Marvel senast med No Way Home, låter man här inte de återvändande medlemmarna från originalcasten ta över showen. Istället är trion Neve Campbell, Courteney Cox och David Arquette, filmens Legacy-karaktärer, med precis tillräckligt mycket. De bidrar med kvalitet och nostalgisk tyngd, men fungerar framför allt som uppbackning till Ghostfaces nya måltavlor och för att ro i land den berättelse som sträcker sig över fem filmer. Med detta sagt tror jag att vi kan räkna med flera filmer framöver, för här presenteras nya sätt att ta franchisen framåt på.

Att ge "Scream" en fyra i betyg är kryddigt om jag jämför den med generationsrysare som "It Follows" och "Get Out", men innanför Scream-universumet är den det klart bästa vi sett på över tjugo år och det är endast innanför de ramarna som jag kan bedöma den. 

VIDARE LÄSNING:

• Nya skräckfilmer 2022
• Därför har Scream (1996) skräckfilmens bästa öppning