Sameblod

Sameblod (2017)

Åldrade Elle-Marja är på väg till en samisk begravning i sina gamla hemtrakter. Trots att hon själv är av samiskt påbrå distanserar hon sig tydligt från den kultur hon föddes i. När hon småpratar med gäster på hotellet verkar hon nästan vara rädd för att bli ”avslöjad” om sin härkomst. Varifrån denna rädsla kommer ifrån ska vi snart få veta. En stor del av filmen utspelas nämligen när Elle-Marja var ung.

I den lilla hembyns skola råder det nolltolerans för det samiska språket och barnen agas till att lära sig att recitera skolfrökens skillingtrycksvisor. Byns äldre pojkar utgör ett dagligt hot de samiska barnen, som tvingas passerar dem på väg till skolan. Efter ett obehagligt skolbesök av rasbiologer, där barnen fotograferas avklädda, får Elle-Marje nog och bestämmer sig för att starta ett nytt liv som ”svensk” i Uppsala. Hon börjar kalla sig för ”Kristina” och anländer i den nya staden i hopp om att få en ordentlig utbildning och kunna dölja sitt ursprung.

För många av oss yngre tittare är det nog svårt att förstå den behandling som samerna har fått, och i viss utsträckning fortfarande får, utstå. Jag gillar hur filmens regissör, Amanda Kernell, aldrig skriver sin publik på näsan med vad som utgör de svenska fördomarna, utan istället lämnar små detaljer för sin publik att plocka upp. Ett exempel på detta är när en kvinna tar på en samefläta och i förbifarten kommenterar att håret inte alls är särskilt strävt. Likadant är det med Kernells skildring av den samiska kulturen, som vi egentligen mest får glimtar av. Denna berättarteknik kan säkert vara frustrerande för de som förväntar sig en kulturhistorisk undervisning, men för mig berikar detta smygtittande filmupplevelsen i sig.

Egentligen är det också Elle-Marjas relation till sin syster Njenna som är Sameblods största emotionella knutpunkt och röda tråd. Medan Elle-Marja väljer att överge sin kultur för att assimileras till den "svenska", vägrar Njenna att ge vika för samhällets påtryckningar och trots sin storasysters uppmaningar slutar hon inte att jojka. Systrarna utgör på så sätt varandras motsatser och allt Elle-Marja gör går att ställa i kontrast mot Njenna. På så vis blir Sameblod främst en film om hur individer i en minoritetsgrupp väljer att hantera sitt utanförskap.

Som fallet var med Amanda Kernells senaste kortfilm I Will Always Love You, Kingen är skådespelet formidabelt och regissören visar ännu en gång vilken fantastisk känsla hon har för att hitta varje scens emotionella fokus. Filmens stora stjärna är emellertid Lena Cecilia Sparrok, som gör ett fullständigt trollbindande porträtt av unge Elle-Marje. Hon hanterar sin motsägelsefulla karaktär med bravur och frågan jag lämnas med när eftertexterna rullar är om Elle-Marje är stark som följer sin egen vilja eller svag för att hon ger upp som sin familj. Sameblod är en av årets bästa svenska filmer - en favorit inför guldbaggegalan 2018.