Rat

Wrath of Man (2021)

Guy Ritchie är tillbaka med en rå och blodig hämndhistoria med en hårdhudad man i centrum. Recensent August Klittmar uppslukas av en fantastisk första hälft men engageras inte lika mycket i avslutningen.

Det är inte ofta en filmtitel känns så given att man har svårt att föreställa sig en annan i dess ställe. Men i fallet Wrath of Man ringar den in precis det filmen handlar om: en ensam mans vrede och suktande efter hämnd mot personen som tog död på hans pojke. 

Jason Statham är som klippt och skuren för rollen som den sargade pappan. Han har sällan varit bättre, sammanbiten och med ett ansikte som döljer varenda vrå av det inre känsloregistret (om han nu har ett sådant). Att ens den skickligaste psykologen i världen skulle kunna tränga igenom hans känslobarriär är otänkbart. 

I det tillståndet rör han sig bland i huvudsak andra, hårdhudade män, på jakt efter rånarna som hade ihjäl hans son. Till en början låter Guy Ritchie oss följa honom i olika perioder och inte kronologiskt. Nutid varvas med dåtid på ett labyrintiskt sätt där vi successivt får ledtrådar om hans bakgrund. 

''Blir inte mer än en endimensionell skithög''

Detta är i stort sett första halvan av filmen, som är den bästa och mest tillfredställande. Den andra halvan utmynnar i rak, blytung action och tyvärr lyckas inte de förväntningar som byggts upp inom tittaren, bland annat när det gäller filmens bad guy, att infrias. Spelad av Scott Eastwood, blir han inte mer än en endimensionell skithög, och det hat man som tittare borde känna mot honom infinner sig aldrig. 

Och den fantastiska uppbyggnaden, mystiken kring protagonistens öde som Ritchie lyckas frammana, bibehålls inte. I slutändan finns det liksom ingenting som utmynnar i något, och det är svårt att sätta fingret på vilken känsla jag bär med mig från upplevelsen. Trots att han förlorat sin son är Stathams karaktär så pass hårdhudad att det är svårt att sätta sig in i hans situation, vilket kanske inte ens är meningen. För om han försetts med mer nyanser och känslosamma sidor hade det inte gått i linje med filmens övriga ton, som är blytung. 

"Grov actionhistoria"

Stathams karaktär, han har smeknamnet H i filmen, blir också den tredje i raden av män med utomordentliga stridskunskaper som dykt upp på bioduken den senaste tiden. John Wick har dödat jag vet inte hur många i de tre filmerna som finns om honom. Familjefarsan Hutch Mansell, spelad av Bob Odenkirk i bioaktuella Nobody, ger sig även han ut på ett mördartåg efter att ha bevittnat hur en grupp killar försökt antasta en tjej. 

Precis som de ovannämnda är H redo att ta sig an all jävelskap som kommer i vägen för honom och hans mål. Det blir blodigt och våldsamt, men utan några större komplikationer för honom själv. Han tågar bara på. Med tanke på att filmen är en grov actionhistoria som tar sig själv på stort allvar, blir det ett problem när inget hinder tycks vara för stort för protagonisten.

Quentin Tarantino sa i en intervju inför premiären av Kill Bill att hämnd är stökigt och att den aldrig blir som du tänkt dig. Just den aspekten saknas i Wrath of Man, och det är synd. 

VIDARE LÄSNING:

Nya filmtips