Ran

Recension: Guldtransporten (2022)

Den 15 december är det premiär för Viaplays norska storfilm "Guldtransporten". Filmtopps Eric Diedrichs roas av den vilda historien som för tankarna lika mycket till "Fruktans lön" som "Tintin".

Den 9 april 1940, Norge invaderas av Nazityskland. Att rädda kungen, regeringen och guldreserven är högst upp på landets priolista, där historien om den sista punkten är den mest spektakulära – och okända. I all hast får en noggrann riksdagssekreterare, Fredrik Haslund (Jon Øigarden), i uppdrag att frakta otaliga ton guld från Oslo till Lillehammer mitt under näsan på nazisterna. Till sin hjälp har han sin syster (Ida Elise Broch), den stridslystne major Bjørn Sunde (Eivind Sander), en neurotisk banktjänsteman (Axel Bøyum), författaren Nordahl Grieg (Morten Svartveit) och den förmodat alkoholiserade lastbilschauffören (Sven Nordin).

Alla medel är tillåtna, men berättelsen om guldtransporten har bara börjat.

Norge fortsätter att etablera sig som Europas Hollywood

Hallvard Bræins film handlar i mångt mycket om det civilkurage en grupp osannolika hjältar visade upp under ett av vårt grannlands största trauman. Under två timmar får vi ser hur guldet fraktas genom Norges natursköna landskap med hjälp av bil, båt och tåg, ständigt med nazisterna hack i häl. Det är ett larger than life-äventyr som för tankarna lika mycket till Henri-Georges Clouzots lastbilsklassiker Fruktans lön (1953) – där en grupp desperata män kör en högexplosiv last nitroglycerin genom den Sydamerikanska djungeln – som valfritt Tintin-uppslag. Särskilt med tanke på Sven Nordins kapten Haddock-liknande karaktär och den närmast serietidningsliknande atmosfären.

Ambitionsnivån är galet hög. Trots att man har valt att lägga krutet på praktiska effekter lyckas man frammana fler explosioner och bränder än vad som förmodligen rymts i svenska filmhistoria. Det ser helt enkelt löjligt bra ut och Norge fortsätter att etablera sig som Europas Hollywood – ensamma står de mer eller mindre för en hel kontinents produktion av gammal hederlig blockbuster-eskapism.

Perfekt att se under julledigheten

Med bra skådespel och ett gediget äventyr finns det mycket att gilla med Guldtransporten, men filmen kommer inte helt utan sina skavanker. Även om Anatole Taubman är kul i rollen som den bindgalne naziofficeren som i vått och torrt jagar guldet, känns karaktären i sig rätt klyschig – som en blandning mellan nassarna i Blues Brothers (1980) och Hans Landa i Inglorious Basterds (2009).

Likaså kan man utan några större förkunskaper lista ut i princip varenda sväng och vändning från början till slut. För att vara en historia om något väldigt unikt känns manuset helt enkelt väldigt typiskt. Samtidigt skulle jag säga att Guldtransporten är en perfekt film att se nu under julledigheten, antingen ensam eller med hela familjen. Det är tillräckligt snällt för att de flesta av barnen ska kunna uppskatta det.

"Guldtransporten" går att streama på Viaplay från och med den 15 december.

Mer läsning:

• Filmtopp på galapremiären för Guldtransporten
• De bästa norska filmerna från 2000-talet