Ondskan

Recension: Ondskan (säsong 1)

Filmversionen av Jan Guillous "Ondskan" blev en Oscarsnominerad svensk klassiker. Är Erik Leijonborgs TV-serieversion motiverad? Efter att ha sett de två inledande avsnitten tycker Filmtopps Eric Diedrichs faktiskt det.

När jag hörde att Ondskan skulle bli TV-serie så gick jag inte direkt ner i spagat. Det blev knappt en märkbar muskelryckning – om nu inte pannan rynkade sig lite. Det beror absolut inte på att jag är något die hard-fan av Mikael Håfströms film, utan mest för att det kändes det lite trött. Lite meningslöst. Nu har jag fått se två av sex avsnitt och är positivt överraskad. Faktiskt markant.

Erik Leijonborg är den våghals som har tagit sig an utmaningen att filmatisera Jan Guillous roman på nytt. Med sig har han Isac Calmroth i rollen som Erik Pontif och Thea Sofie Loch Næss som Marja. Bra val av skådespelare, de har fin kemi.

Med bältet nära till hands

Rent berättarmässigt påminner serien en del om filmen – åtminstone än så länge. Nyckelscenerna finns där liksom den 50-talsnostalgiska atmosfären. Men sett till att berättandet sträcker sig ungefär fyra timmar längre ges också möjligheten för djupdykningar på ett helt annat sätt. Samtidigt var det just detta som jag var mest skeptisk till – behövs verkligen ytterligare fyra timmar?

Nu har jag som sagt bara sett de två inledande avsnitten, men än så länge flyter berättartempot på väldigt bra. Jag upplever också att det som har tillkommit också tillför något. I rollen som Eriks ena plågoande – sin alkoholiserade och ytterst osympatiska farsa – ser vi Gustaf Skarsgård, som spelade hans andre plågoande – fjärderingaren Otto Silverhielm – i Håfströms film. Det är ett roligt rollbesättningsbeslut, som fungerar utmärkt. Hur trevlig Gustaf än må vara, så är han ruggigt skicklig på att spela sin motsats. Han har en dominant, nervig närvaro när han lunkar runt i sitt vita linne och går från skratt till skäll – alltid med bältet nära till hands.

Och så har vi vill-slå-på-käften-sliskiga Otto

Eriks andre plågoande, alltså nämnda Otto, är en ytterst otrevlig överklassprätt som spelas av Christian Fandango Sundgren. Sundgren lyckas med konststycket att vara precis sådär vill-slå-på-käften-sliskig som man vill att en person som heter Otto Silverhielm skall vara. Med hjälp av skicklig regi och bra skådespel blir scenerna med Otto och Erik blir aldrig parodiska.

Första avsnittet är klart godkänt det andra ett strå vassare. Fortsätter det i den här riktningen kan jag behöva justera betygstrean uppåt ett hack. Detta är en TV-serie klart värd din tid. Ge den en chans. Serien har premiär på TV4 Play den 5 november och sänds linjärt den 16 november.