Nötknäpparen och de fyra världarna

Nötknäpparen och de fyra världarna (2018)

Den klassiska baletten om nötknäpparen har i Disney och Lasse Halsströms händer förvandlats till en ganska oinspirerad saga där det plockas frisk från andra fantasy-berättelser.

Mackenzie Foy, också känd som den otacksamma 6-åringen som fick sitt ansikte inklistrat på en bebis i den sista Twilight-filmen (yep, det är precis så obehagligt som det låter! Tvivlar du kan du se resultatet här), spelar här den olyckliga flickan Clara som saknar sin bortgångna mamma. Hon finner ingen tröst hos sin pappa och under julafton leds hon via ett gyllene snöre in i en hemlig värld som osar ryskt 1800-tal, full med byggnader tagna direkt från Röda torget i Moskva.

Disney har de senaste åren tjänat sig en rejäl hacka på att filmatisera sina klassiker i otecknat format. Nötknäpparen och de fyra världarna sticker därför tillsammans med Ett veck i tiden ut eftersom den inte är en remake. Det är dock inte på det enda sätt som den sticker ut. I brist på fantasi har Disney nämligen skrapat botten av sin idélåda och bakat ihop ett potpurri av återanvända idéer där främst Alice i Underlandet och Berättelsen om Narnia är uppenbara inspirationskällor. Allt detta är tänkt att grunda sig i Tjajkovskijs klassiska musik och balettuppsättning Nötknäpparen från 1892. Men det känns aldrig helgjutet. Världen som Clara upptäcker ges aldrig några riktiga grundvallar att vila på utan vi som publik antas köpa allt det som sker rakt av.

Filmen regisseras av ingen mindre än Lasse Hallström, med viss hjälp av Joe Johnston, och passande till den ooriginella berättelsen där Clara måste besegra en ond makt som hotar den hemliga världen, så känns allt så slätstruket. Scenografin och kostymerna är filmens absolut största behållning och levererar verkligen med råge. Men allt annat känns så oinspirerat; foto, skådespeleriet, dialogen.

Allt osar rutin och actionscenerna mot slutet är bland de mest okreativa jag har sett på bio i år. Keira Knightley tycks dessutom ha bestämt sig för att spela över till den grad att hon nästan lyckas ro i land det hela på nåt underligt sätt. Det borde dessutom vara förbjudet med filmer där karaktärer gång på gång högljutt och dramatiskt ska berätta för publiken vad som precis har skett. Subtilitet tycks vara en bristvara hos den överberättande nötknäpparen.

Filmen ska dock ha ett plus för att den arbetar hårt med inkludering och representation. Många av invånarna i den hemliga världen har olika etniciteter och vid sidan av ett litet gästspel av Morgan Freeman spelas den ikoniska nätknäpparen av afroamerikanen Jayden Fowora-Knight. Tyvärr fungerar han mera som hjälpreda till Mackenzie Foys huvudkaraktär än en fullvärdig hjälte.