Mommy

Goodnight Mommy (2022)

Ungefär halva speltiden är "Goodnight Mommy" väldigt spännande och riktigt bra. Sedan vågar regissören Matt Sobel inte riktigt lita på sin publik – och den mystik som gått upp går förlorad. Filmtopps Rasmus Torstensson har sett Amazons Primes senaste skräckfilm och blir frustrerad över ett ojämnt hantverk.

Tillsammans med titlar som "It Follows" och "The Babadook" bidrog den österrikiske filmen Goodnight Mommy till att år 2014 blev ett av de mest minnesvärda åren på indie-skräckscenen förra decenniet. Den hyllades stort för sin iskallt Kubrirckska ton och klaustrofobiska terror som sakta men säkert byggs upp i ett avlägset hem där något bara inte stämmer mellan en mamma och hennes tvillingpojkar. 

Det ska tilläggas att undertecknad inte har sett det österrikiska originalet, men premissen är densamma i Amazons amerikanska remake Goodnight Mommy. Här får vi följa tvillingarna Elias (Cameron Crovetti) och Lukas (Nicholas Crovetti) som besöker deras skådespelarmamma (Naomi Watts) för första gången på lång tid efter att, vad vi förstår, föräldrarna genomgått en skilsmässa. Men någonting stämmer inte riktigt med deras mamma. Hon bär en mask som enligt egen utsago är till för att skydda hennes ansikte efter någon sorts skönhetsoperation, men tvillingarna blir snart skeptiska när hennes beteendemönster blir konstigare och konstigare. Är mamman någon annan än den hon utger sig för att vara eller inbillar tvillingarna sig bara? 

Jag brukar vanligtvis ha väldigt svårt för när Hollywood ska adaptera framgångsrika skräckfilmer från utlandet. Varför inte bara ge filmskaparna bakom originalen chansen att  berätta nya historier i så fall? Men i fallet Goodnight Mommy kan jag förstå varför branschen var sugna på en remake. Premissen är helt enkelt för bra. 

Trauman är läskigare än blod

Genom den första halvan av filmen sitter jag på nålar. Både tvillingarna Crovetti och alltid underskattade Naomi Watts (för övrigt också huvudrollen i The Ring (2002), en annan skräckimport från Hollywood) är riktigt bra i sina roller. Tvillingarna framstår som en sorts symbios mellan Danny OCH tvillingarna från The Shining, när de sakta men säkert upptäcker sidor hos deras mamma de inte sett tidigare. Naomi Watts spelar den splittrade mamman på ett otroligt isande sätt. 

I den första halvan är det tydligt att samtliga inblandade i familjen bär på trauman. Mamman vars liv blivit uppbrutet på grund av skilsmässan, och barnen som vi snabbt förstår också är skadade. Få saker är obehagligare som barn än insikten att ens föräldrar inte bara är föräldrar, utan också en rad andra saker. Detta fångas briljant av regissören Mark Sobel, som hela tiden filmar ur barnens perspektiv. Mammans viskningar i telefon framstår som mordiska dödsbesked och jag har aldrig blivit så rädd av att någon tänt en cigarett förut. Allting mynnar ut i en ryslig scen som i sig är en fullpoängare, där Elias gömmer sig i en garderob och får se sin mamma dansa halvnaken framför en spegel klädd den minst sagt obehagliga masken.

Ett sorgligt avslut

När Goodnight Mommy sedan slår på den stora trumman och blir en ren skräckparad i stil med Insidious (2010) tappar den mark. Den subtila berättandet byts ut mot att allting helt plötsligt blir övertydligt i stället. Den som sett originalet vet vad som väntar, men för de andra kommer en rad tvistar. Dessa tycker jag fungerar på pappret, men blir alldeles för lätta att genomskåda. I början tänker jag att jag kan leva med det, filmen var ju ändå så bra i starten. Men när slutklämmen endast får mig att sucka högt står det klart att Goodnight Mommy inte kan få högre än en trea i betyg. 

Mer läsning:

• 13 filmer att se när barnen gått och lagt sig
• De 13 obehagligaste skräckfilmerna genom tiderna