Min pappa Toni Erdmann

Min pappa Toni Erdmann (2016)

Winfried Conradi är en åldrad excentrisk man som har tröttnat på att aldrig få träffa sin karriärsinriktade dotter Ines. Han åker därför på en spontan semester till Bukarest, som ”råkar” vara samma stad som Ines bor i för tillfället. Ines är mitt uppe i en viktig affär så under de få tillfällen hon och hennes far träffas under de kommande dagarna är hon knappt närvarande. Dagen kommer då det är dags att ta farväl varpå Ines går vidare med sitt hektiska liv. Det dröjer dock bara någon dag innan hennes far dyker upp igen, denna gång förklädd till en livscoach vid namn Toni Erdmann. Under en period tvingas hon, mer eller mindre, att umgås med sin fars påhittade karaktär. Något som ställer hela hennes tillvaro på ända.

Min Pappa Toni Erdmann premiärvisades på Cannes Filmfestival i våras där den fick ett väldigt fint mottagande. Förväntningarna var därför höga när filmen hade svensk biopremiär och jag äntligen skulle få chansen att se den. Det enda som grusade mina förhoppningar en aning var vissheten om att filmen är nästan tre timmar lång. Det skulle dock visa sig att denna oro var helt obefogad.

LÄS OCKSÅ: Filmerna som tävlade om prestigefyllda Guldpalmen i Cannes 2016

Det här är i grund och botten en väldigt mörk film men tack vare Peter Simonischeks skojfriska karaktär Conradi/Erdmann kan den ändå bitvis sorteras under feel good-genren. Filmens humor är oftast pricksäkert rolig och varm, det vill säga i nästan alla scener. I ett par av filmens scener blir nämligen stämningen nästan outhärdligt obekväm, givetvis avsiktligt, men ändå till den grad att jag nästan inte klarar av att titta.

Om vi kikar närmare på skådespelarinsatserna, så är de inget annat än fenomenala, rakt igenom. Speciellt av filmens huvudrollsinnehavare Peter Simonischek och Sandra Hüller vars roller är både krävande och utlämnande.

Bäst: Ett öronbedövande falskt framträdande av Whitney Houstons The Greatest Love of All är filmens mest emotionella scen.

Sämst: Den emellanåt outhärdligt obekväma stämningen som å andra sidan lika gärna skulle kunna vara ett genidrag från regissören Maren Ade.