Manchester by the Sea

Manchester by the Sea (2016)

Det händer titt som tätt att man som recensent blir totalt golvad. Kenneth Lonergans känslomässiga smällkaramell Manchester by the Sea levererar en sådan oerhört saftig högerkrok rätt in i själen att jag känner mig ordentligt omtöcknad efteråt. Alltså film när det är som bäst.

Den introverta fastighetsskötaren Lee Chandler (Casey Affleck) lever ett flyktigt liv i Boston. Hans vardag består i princip enbart av slitigt jobb, tv-tittande och drickande. När brodern Joe (Kyle Chandler) dör - efter flera år av hjärtproblem - tvingas Lee återvända hem till Manchester (den amerikanska varianten) för att ta hand om Joes 16-årige son Patrick (Lucas Hedges). I takt med att Lee kämpar för att överleva den nya påfrestande vardagen, börjar fragmenterade minnesbilder sakta men säkert komma tillbaka till honom. Detta påminner honom om varför han en gång lämnade staden bakom sig.

Tidigt i filmen ses Lee i arbete. Den totala likgiltigheten i hans ögon inför ännu ett rörbyte, ett stopp i toaletten och en full soptunna visar att han innerst inne är en plågad man. På ett liknande sätt bygger regissören upp honom filmen igenom. Lonergan ger tillträde till det personliga och ångestfyllda hos Lee, jag får komma tätt inpå. Samtidigt låter låter regissören honom behålla vissa saker för sig själv, vilket får en att hela tiden vilja veta mer. Mystiken kring Lees historia avslöjas sedan effektivt genom olika ångestladdade tillbakablickar och man förstår varför han är som han är. Det är ett otroligt tragiskt livsöde som målas upp och man känner verkligen med mannen som förlorat allt en människa kan tänkas förlora.

LÄS OCKSÅ: Passengers (2016)

Hur som helst vet Lonergan bättre än att skapa en enda lång snyftfest. För Manchester by the Sea är troligtvis den roligaste filmen om sorg jag någonsin sett. Under flera långa scener mellan Lee och Patrick peppras kvicka, sarkastiska kommentarer fram och tillbaka likt en kulspruta. Vissa så sylvasst välvalda att den andra ger upp. Det är roligt på ett vrickat sätt, en nödvändig andningspaus mitt bland all tragik, ångest, smärta och sorg. Allting är baserat på den frustration Lee och Patrick känner. Deras ordkrig mot varandra är fullt naturliga eftersom de sörjer olika saker på olika sätt. Patrick, som i många år har vetat om att sin far förr eller sena kommer att dö, hanterar situationen mer lättsamt, medan Lee, vars plågoandar föddes en mörk vinterkväll, har svårare att släppa taget.

Men hur briljant manuskriptet än må vara är här skådespelarnas show. Nykomlingen Lucas Hedges insats som Patrick är väl värd alla hyllningar han har fått på senare tid och Michelle Williams (som spelar Lee's exfru Randi) är även hon mycket bra. Dock är det Casey Affleck som är allra bäst. Med en djup, sökande blick och ett subtilt minspel förmedlar han extremt mycket känslor utan att säga speciellt mycket. Man brukar prata om att skådespelare gör sin "livs roll" och den gör Affleck onekligen här. Under en brutalt hjärtskärande scen i slutskedet av filmen – där Randi försöker försonas med Lee genom att be om förlåtelse – når hans skådespel helt nya nivåer. Det är helt enkelt bland det bästa jag sett, Oscarstatyetten är redan signerad och klar, och han visar en gång för alla vem som är den bättre skådespelaren av bröderna Affleck. Om det nu fanns några tvivel. 

Kortfattat finns det inte en enda bildruta i filmen som jag hade velat ersätta. Manchester by the Sea är oemotståndlig för att den får mig att känna som bara ett par filmer dessförinnan fått mig att känna. Både lycka, medömkan, värme och sorg. Framförallt känner jag mig djupt mänsklig. Jag vill inte att det jag ser på bioduken och det jag hör ifrån högtalarna ska ta slut. Jag vill vara kvar. Allihopa, nu får ni ta och göra er själva en tjänst; ta och se filmen när den går upp på biograferna. Vi ses där!

Bäst: Att jag fick en tidig julklapp!

Sämst: Att jag inte fick den tidigare!