Madame Web

Recension: Madame Web (2024) – Madame "Meh" fångar ingens intresse i sitt nät

"Madame Web" är ingen totalkatastrof – men det är inte långt ifrån. Bristande karaktärsutveckling och en förutsägbar handling står i vägen för potentialen som gömmer sig där någonstans.

Jag ville verkligen gilla "Madame Web". Det är alldeles för lätt för recensenter att slå på den som redan ligger ned, och superhjältegenren har inte haft ett sämre rykte på årtionden. Addera till det att Madame Web leds av kvinnliga karaktärer, vilket genrens mest inbitna fans tenderar att vara orättvist kritiska mot, så känns en dålig recension för filmen lite som att amputera benen på någon som redan är förlamad i dem.

Efter att ha sett filmen kan jag bekräfta misstanken om att mycket av kritiken mot den är överdriven – men i nästan samtliga fall saknar den inte belägg. Tyvärr. Detta senaste tillskott till Sony Pictures Spider-Man-universum är en väldigt medioker historia. En axelryckning. Ett "meh" som slarvar bort den potential som ändå finns där bakom en haltande dialog, bortglömda karaktärer och brist på såväl spänning som överraskningsmoment.

"Madame Web" är vad den är. Filmen är ingen totalkatastrof och kan garanterat underhålla somliga en trött kväll när det inte finns något annat att se. Mycket mer än så har den dessvärre inte att komma med.

Hopplöst bristande karaktärsutveckling

Ambulanssjukvårdaren Cassandra (Dakota Johnson) Webb börjar en dag se glimtar in i framtiden, vilket leder henne till att rädda livet på tre tonårsflickor från en Spider-Man-liknande skurk med koppling till Cassandras förflutna. Från det ögonblicket måste kvartetten jobba tillsammans för att fly från mannen som vill dem illa. Mycket mer än så behöver ni egentligen inte veta om handlingen. Det är egentligen allt, strösslat med en del tillbakablickar och några avgörande bataljer under filmens sista tredjedel.

Inledningen av Madame Web är halvlovande. När Cassandra först får sina krafter är hennes utforskande av dem paketerat på ett engagerande sätt som faktiskt erbjuder lite nerv. Det i kombination med en rad karaktärer som är väldigt lätta att tycka om ger filmen stadig grund att stå på, men trots det tappar den snabbt fotfäste.

Adam Scott introduceras från start som en betydande karaktär tidigt i filmen, men fyller sedan en obetydlig (okej, inte riktigt men nästan) funktion för storyn. Vår skurk, "takmannen" (Tahar Rahim), ges aldrig någon ordentlig motivation och blir till följd av det en substanslös karaktär. Detsamma gäller egentligen samtliga karaktärer i filmen förutom Cassandra.

Kvartetten Cassandra, Julia (Sydney Sweeney), Anya (Isabela Merced) och Mattie (Celeste O'Connor) utgör kärnan i filmen, men det är egentligen bara Cassandra som presenteras ordentligt. De tre tonårstjejerna får vi egentligen bara lära känna genom att de säger rakt ut till Cassandra att de, likt henne, inte har mycket av familj att luta sig mot.

I övrigt springer de tre tonårstjejerna mest hjälplöst omkring och hoppas på att Cassandra ska komma till deras undsättning. Den som hade hoppats få se dem in action som någon form av hjältar får fortsätta att vänta – allt det bjuds på är några drömmar och framtidsvisioner om hur de i framtiden kommer att ha Spider-Man-aktiga superkrafter.

Just det, takmannen hade en sidekick också. En karaktär som han flera gånger om beskyller för sina misslyckanden i en relation som bara går upp i rök.

Punkterar all form av spänning

De hopplöst förbisedda bikaraktärerna är utan tvekan filmens främsta svaghet, men även publikfrieriet faller dessvärre platt när det gäller som mest. Ni vet den där nerven jag pratade om när Cassandra får sina krafter? Den försvinner så fort hon börjar få minsta lilla grepp om hur de fungerar. Hennes förvirring över vad som är verkligt och inte förvandlas snart till ett sätt att avslöja för publiken vad som kommer hända, alternativt händelseförlopp som vi vet att de kommer att lyckas undkomma. All spänning om vad som komma skall punkteras och pyser snabbt ut i en besviken suck.

Ovan sätt att presentera Cassandras kraft för publiken hade varit helt okej om den hade mynnat ut i någonting mer storslaget som vi inte ser komma, men när det ögonblicket väl ska komma vet vi redan om det – och denna gången inte för att vi har skymtat det i en av Cassandras framtidsvisioner. Nej, istället har en djungelsnubbe (också han med spindelkrafter) tidigare i filmen avslöjat i ord för oss hur hon kommer att använda den.

Det är för mig en gåta varför publiken tvingas vänta på saker vi vet kommer att hända istället för att få uppleva dem för första gången i stunden de faktiskt sker.

"Madame Web" är stundtals fungerande action, med en del karaktärer som (åtminstone på ytan) är lätta att tycka om. Bortom det är filmen för det mesta en besvikelse. Så om du planerar att ta dig an den, gör det utan några som helst förväntningar. Då kan nog den nog agera duglig underhållning i två timmar.

För dig som vill uppleva "Madame Web" finns den nu att se på Filmstadens biografer.