Luna

Luna Park (säsong 1, avsnitt 1)

"Luna Park" är Netflix nya italienska dramaserie. Den utspelar sig i Rom på 1960-talet och de varma miljöerna är inbjudande och en spelplats för spirande kärlek, men inte utan att det gömmer sig ett och annat mysterium under ytan.

Nora (Simona Tabasco) är en ung kvinna som är uppvuxen på sin familjs tivoli. Rosa (Lia Grieco) är en ung kvinna från andra sidan Rom som kommer från en välbärgad familj. De två kvinnornas öden korsas en dag när Rosa besöker tivolit och Nora spår hennes framtid med hjälp av tarotkort.

I mötet framgår det att Rosas tvillingsyster spårlöst försvann när de var små. Den försvunna systern hade ett födelsemärke i form av en fjäril på sin skuldra – precis på samma ställe där Nora har en tatuering av just en fjäril. Sammanträffandet, i kombination med tarotkortens vägledning, får Nora att börja ifrågasätta om hon verkligen är den hon tror att hon är.

"Luna Park" är en serie vars främsta styrka är miljöerna där den utspelar sig, men även handlingen har potential att snärja en och annan tittare.

LÄS OCKSÅ: De bästa serierna på Netflix 2021

En värld som välkomnar en in med öppen dörr.

Efter att ha sett det första avsnittet av Luna Park kan jag slå fast att det är en serie som nästan skamlöst flirtar med tittaren för att fånga dess uppmärksamhet.

Många av scenerna utspelar sig i miljöer som upplevs som den perfekta fantasin om hur Rom på 1960-talet såg ut – och i vissa fall vill man dyka rakt in i bilden för att få uppleva det på riktigt. Utöver det nyttjas flitigt modern musik som egentligen inte har någonting alls att göra med 60-talet.

Miljöerna, musiken, de varma tonerna – det är som om de viskar till en att följa med in i en behaglig värld och tid då allting var så mycket enklare.

Vissa av dessa grepp känns så övertydliga och manipulerande att jag intalar mig själv att jag inte borde gilla det jag ser, men i ärlighetens namn är det bara att lyfta på hatten och acceptera att det fungerar.

När pilotavsnittets slutscen kommer och Florence + The Machines Dog Days Are Over spelas rycker jag lite på axlarna och tänker "varför inte?". Och när eftertexterna sedan rullar kan jag inte låta bli att vilja vistas i den här världen – det är väl trots allt det som definierar någonting sevärt?

Trots att serien så uppenbart arbetar med sin ytliga dragningskraft betyder det inte att storyn känns platt. Allt är inte klockrent, men i pilotavsnittet uppdagas handlingens huvudsakliga mysterium effektivt samtidigt som det hintas om friktion baserad på såväl klasskillnader och ideologi som komplexa familjerelationer.

Luna Park bjuder in till viss skepsis, men jag tror att det finns många där ute som en bit in i serien kommer att släppa på tveksamheten och kapitulera för nyfikenheten och den omfamnande världen.

Allt som allt är det första avsnittet av "Luna Park" effektivt och det trycker på helt rätt knappar för att man ska vara nyfiken på vad som komma skall. Samtidigt svajar kvaliteten för mycket för att jag ska känna mig trygg med att hela säsongen kommer att tas i mål på ett tillfredsställande sätt. Pilotavsnittet är med andra ord en lovande inledning som banar väg för antingen en positiv överraskning eller bortslösad potential.

LÄS OCKSÅ: Tips på italienska filmer