King Arthur

King Arthur: Legend of the Sword (2017)

I denna nytolkning av den klassiska sagan om kung Arthur (Hunnam) och svärdet i stenen får vi följa Arthur, nu en slags gangster. Han tar upp kampen mot kung Vortigern (Law), som dödade hans far (Bana) för att kunna bestiga tronen. Till sin hjälp har han sin fars gamla riddare, sina vänner och en magiker (Bergés-Frisbey).

Guy Ritchie blev snabbt känd när han gjorde gangsterkomedierna Lock, Stock and Two Smoking Barrels och Snatch, som båda berättar rätt komplicerade historier som utspelar sig i Londons undre värld. Händelseutvecklingarna i dessa filmer är lika oförutsägbara som de är komiska. På senare år har Ritchie satsat på mer konventionella filmer, däribland Sherlock Holmes, Sherlock Holmes: A Game of Shadows och The Man from U.N.C.L.E. I dessa filmer har Ritchie utvecklat en stil som är mer beroende av flashiga actionsekvenser än oförutsägbara händelseutvecklingar och rapp dialog. I mina ögon är detta en dålig utveckling.

Visst funkar denna stil när den kombinerar action med saklig dialog/monolog, som i boxningsscenen i Sherlock Holmes. Vi får se ett liknande stycke i King Arthur, där Arthur berättar om en konflikt med vikingar. Många av actionsekvenserna blir dock så röriga att jag inte hänger med. Det värsta med denna stil är dock att Ritchie i denna film väljer att ta oss igenom två viktiga händelseutvecklingar med ryckiga klipp. Själva klipptekniken är en rätt intressant visuell upplevelse. Det kan jag inte förneka. Men det känns som att Ritchie skyndar igenom två av filmens viktigaste sekvenser, en där vi får se Arthur växa upp och en annan när han är ensam i en ond värld och möter otaliga monster för att försöka lära sig att behärska Excaliburs makt.

Ritchie har lyckats sätta bra skådespelare i alla roller. Dessvärre blir prestationerna lidande av Ritchies stil, som har för lite substans för att utveckla karaktärerna. Så även om både Hunnam och Law är karismatiska skådespelare, får de inte så mycket spelrum att göra något med sina prestationer. Den enda som verkligen imponerar i denna film är Michael McElhatton, som spelar en av kungens kaptener. Vissa känner kanske igen honom som den hänsynslöse Roose Bolton från Game of Thrones. I de få scener han deltar i, får han Hunnam att skina.

Det absolut bästa med filmen är musiken, komponerad av Daniel Pemberton. Han använder mycket slagverk, vilka styr filmens rytm, främst under actionsekvenserna. En svettig jaktsekvens genom gatorna får en ordentlig injektion av adrenalin tack vare musiken. Detsamma gäller under många av de andra actionsekvenserna, som blir bra mycket bättre tack vare musiken.

Ritchie blev känd tack vare gangsterkomedier med låg budget. Dessa filmers styrka låg i rapp dialog och komiska utvecklingar. På sätt och vis var han en brittisk motsvarighet till Quentin Tarantino på 90-talet; Ritchies två gangsterkomedier har en hel del gemensamt med Pulp Fiction. Ritchie är fortfarande känd. Men numera har han en flashig stil som har mer gemensamt med Michael Bay, mest känd för Transformers-sopporna. Fast medan Bays stil definieras av en klumpig kombination av slow motion, exploatering av kvinnokroppar och mer-är-bättre, uppvisar Ritchie bitvis en viss visuell talang. Dessvärre lämpar sig denna talang inte för actionsekvenser och gör att berättelsen saknar substans.

Bäst: Musiken av Daniel Pemberton.

Sämst: Stil över substans.