Jag älskar dig - en skilsmässokomedi

Jag älskar dig - En skilsmässokomedi (2016)

Medelåldersparet Gustav och Marianne har länge varit gifta och tillsammans har de två tonåringar. Äktenskapet saknar romans och paret befinner sig i ett krisläge när Marianne beslutar sig för att skilja sig från Gustav. Chockerad över Mariannes change of heart, kan inte Gustav förstå att hon inte längre vill vara med honom. Han har svårt att erkänna nederlaget och intalar både sig själv och släkten att han och Marianne bara "prov-separerar".

I Jag älskar dig får publiken uppleva Gustavs (Björn Kjellman) och Mariannes (Christine Meltzer) kamp om överlevnad ute i den skrämmande singelvärlden. Framför oss har vi bland annat trassliga relationer, omaka par och pinsamma överraskningar.

Kjellman är som vanligt väldigt lätt att tycka i om, så för mig var det mest intressant att se Meltzer tackla huvudroll-i-en-långfilmsknuffen – något hon hanterade suveränt. Jag glömde snabbt bort den skepsis jag kände inför visningen, och sveptes med av hennes charmiga prestation. Hon kör ingen maskerad, och porträtterar en mångdimensionell person vi kan känna med.

LÄS OCKSÅ: Recension - Medan vi lever (2016)

Det stora problemet jag har med Jag älskar dig är de roliga sekvenserna. De flesta scenarion och karaktärer är väldigt trogna genren och levererar inget jag inte redan har sett. Filmen är en regelrätt romantisk komedi med många klyschor, vilket gör att stora delar av Marianne och Gustavs äventyr känns förutsägbart. YouTube-kändisen William Spetz drog nog nitlotten när han fick spela G&M:s dotters frispråkiga kille.

Och det är synd eftersom genren redan är så pass utstuderad. Det hade det varit spännande ifall Brisinger och hans författarkamrater hade klivit fram och låtit sin publik utforska genren ur en annorlunda vinkel, liksom George Wing gjorde med 50 First Dates (2004), eller Judd Apatow med Knocked Up (2007).

Som drama fungerar Jag älskar dig bättre. Filmen öppnar med en fin inblick i när Gustav och Mariannes är nykära och passionerade. Det finns också stunder av motgång som får mig att sympatisera med paret. Tidigt in i berättelsen säger Gustav något i stil med: "Vem fan är lycklig? Vad är det för fel på vemod?, och därmed sätter tonen för sitt perspektiv av berättelsen. Det finns någonting gripande med att han hellre är olycklig med Marianne, än lycklig utan henne.

Jag älskar dig är ingen given skrattfest, men den fångar på ett vemodigt sätt förvirringen som kan uppstå när ett par gör slut.

Bäst: Meltzers säkra skådespeleri.

Sämst: Att jag inte kommer att blicka tillbaka på Jag älskar dig som en komedi som tillförde något till genren.