Host

Ghostbusters: Afterlife (2021)

Filmtopps Nathalie Leth har tagit en titt på efterlängtade "Ghostbusters: Afterlife" – men den är knappast allt hon hade hoppats på.

I "Ghostbusters: Afterlife" ser vi en mamma som vänder på kronorna tills dagen kommer då hon och hennes två barn vräks från deras hem. Den enda räddningen är ett gammalt hus hon ärver av sin far.

Är detta en välsignelse i rucklig förklädnad eller en hemsökt förbannelse?

Filmen som helhet påminner mig mycket om en scen i min favoritfilm, Definitely, Maybe från 2008. I denna scen ser vi Ryan Reynolds, som aspirerande politiker, och en bekymmerslös tjej vars uppgift är att sköta kopiatorn. Det uppstår en diskussion mellan dem när April, som den rödhåriga damen i fråga heter, vägrar ta någon politisk ställning. "I am nothing!" svarar hon glatt när Ryan Reynolds febrilt försöker placera henne i ett fack. Till slut suckar han uppgivet och ger med sig.

Just denna känsla höljer filmen som ett vitt lakan, likt en billig spökoutfit. Den är verkligen ingenting.

"Helt och hållet brist på någon livsgnista."

Inledningsvis beter sig filmen som en harmlös "slice of life", likt filmer som Paterson och Lady Bird. Men till skillnad från dessa två godbitar så uppstår ingen som helst intrig eller konflikt värd att nämna.

Det enda som skänker mig någon som helst glädje i detta dammiga ödelandskap är det mäktiga sceneriet samt Paul Rudds oförmåga att spela upp en barnvänlig film för sina stackars skolelever.

Det är inte förrän långt över en timme in i filmen som Ghostbusters gör ett halvljummet försök till att faktiskt underhålla mig, men då är det redan för sent. Jag är för långt gången i min sömniga tristesskoma för att imponeras av filmens billiga tricks.

Känslan av hur det måste kännas att vara en uttråkad tonåring – som filmens huvudkaraktärer, i icke-händelsernas centrum i en amerikansk, döende förort – är tilltagande och genomsyrar hela detta påkostade spektaklet.

LÄS OCKSÅ:

• Original mot Remake: Ghostbusters (1984) vs. Ghostbusters (2016)
• Barndomsfavoriter: Ghostbusters 2 (1989)

Jag är faktiskt villig att förlåta den totalt personlighetsbefriade mamman, det skamlösa nostalgitåflirtandet, de krystade pappaskämten och alla billiga "jump scares", för att det är inte vad som gör filmen så dålig.

Filmen faller helt och hållet på bristen av någon som helst livsgnista. Någon skymt av något "afterlife" finns alltså inte att tillgå. Det finns bara död. Rest in peace.

"Ghostbusters: Afterlife" har biopremiär den 19 november.